Söndagskänslan

Söndagar har en känsla. Den är besläktad med den känslan man får när sista gästen gått hem och lägenheten imploderar lite, lite grann. Det finns en stress i den, om än mild och ytterst lågintensiv. Det är en nedräkning.

Senaste veckan (veckorna) har rusat förbi, jag har tagit på mig en massa jobb och deadlines funkar ju så att de är lågintensiva små stressklockor men också ljuset i den berömda tunneln. Man vet att det finns ett mål och et slut. För mig är första delmålet i morgon, måndag. Alltså måste jag jobba på för att hinna dit. Alltså blir söndagen än mer tickande.

Marsvinen har ätit sin frukost, Alfen lägger sig ned och flyter ut som en stor, vit pannkaka. Han gäspar och har man aldrig sett ett marsvin gäspa förut så rekommenderar jag en sökning på YouTube. De förvrids till små konstiga getter/lämlar/genetiska fel under någon sekund när deras minimala små kakhål öppnar upp och exponerar de där stora framtänderna i den lilla, trånga munnen. I all sin perfektion – de är små mirakel, jag kan inte låta bli att förundras över att de ser ut som de gör, som små mumintroll med så öppna ögon och fladdriga öron – är de också som ett darwinistiskt skämt. Små armar de inte kan göra någonting med förutom springa och gå. De kan inte plocka upp mat med dem, inte hålla en bit kål.
Men jag avundas dem. Och jag tackar dem. Tänk att vara en varelse som inte bryr sig ett dugg om dina värderingar, handlingar du ångrar eller skäms för, klumpiga saker du råkat säga. De vill bara älska dig och de vill bara älska dig här och nu, just i denna stund.

De är en bra påminnelse om söndagen. Stressen tickar bara för mig.