Jazzhands

Blommor för själen

Jag fick en blombukett – på en lördag och allt – och i vanlig ordning blev jag rörd. Jag är helt enkelt en sån som gråter lätt. Som andra som svettas lätt eller rodnar lätt. Jag har lätt till tårarna.

Blommorna kom från två kollegor, eller snarare chefer, på TV-jobbet jag hoppat på (igen) som ett väldoftande hejarop. Så glad jag blev. För omtanken såklart, att mitt arbete räknas och syns. Men också för att buketten för mig betydde att jag är del av en gemenskap.

Det är ju inte så att jag inte kan umgås med folk, att jag är en eremit eller enstöring av något slag. Så är det inte. Jag kan fungera i grupp, tro det eller ej, men det är inte mitt element. Du är bara ovan, säger min terapeut. Hon säger att jag ska öva.
Det är min personlighet, säger jag. Vissa av oss jobbar bäst på eget håll, andra i grupp. Man är mer extrovert eller mer introvert. Men med det inte sagt att jag också kan öva på att känna mig dränerad på ork bara för att jag pratat med fler än tre personer på en dag. Och det övar jag på nu.

Hur som helst, när man jobbar i en redaktion för ett tillfälligt projekt så är man en ny grupp. Vi är alla nya som konstellation, nya för varann. Vissa har jobbat ihop förut men som grupp är vi nya. Jag tycker om gruppen, gillar alla kollegor. Men alla har mer erfarenhet av TV än vad jag har, så jag sätter mig redan i ett slags utanförläge. Jag har ännu inte lärt mig termer som AVA, PÅA och WAMP (eller jo, jag vet vad alla de där betyder numera).

Men jag upptäcker att jag har andra erfarenheter. Jag är van att vara tillmötesgående, jag kan vara charmig i telefon och är bra på att känna in folk. Jag är van att jobba disciplinerat på egen hand, jag ber kollegorna om Att Göra-listor och så betar jag av dem. Jag är van att inte fråga chefer och redaktörer om mer än det nödvändiga och istället bara göra. Jag är definitivt van att improvisera.

Så – utifrån detta. Alltså utifrån min obekvämhet och upplevda utanförläge (jag skriver med flit inte underläge utan jag menar utanförläge). Att utifrån det få en bukett en lördag med kort om uppskattning från kollegor – hur kan jag inte bli rörd och gråta lite?

Etiketter None

  • En tant, 11:13 am April 11, 2022:

    Själv blev jag rörd av musikalen i Svenska nyheter, fan vad mycket bra folk det finns. Grät även en hulkskvätt när jag läste Åsa Erlandssons helt utmärkta bok om Drottninggatan. Samma där. Folk är det bästa vi har – och ävensom tyvärr det sämsta. Var f ö sugen att använda Agnetha Fältskog som signatur, tårar var guld etc. Och, en helt annan sak apropå Abba:varför färgar Ulvaeus både hår och skägg? Supersen femtioårskris.

  • Jazzhands, 2:08 pm April 12, 2022:

    Folk är verkligen det bästa och sämsta vi har. Vanligtvis är jag inne på Elaines och Jerry Seinfelds linje:
    E: “I’ll never understand people”
    J: “They’re the worst

    Men så ser man en trevlig man stå och språka och skratta med han som säljer Situation Stockholm utanför ICA. Man får jordgubbar av grannen för att det var extrapris och hen tänkte på mig. Man ser hur den unga, slutkörda tjejen bakom kassan på Lidl vänligt hojta “Hej, hur är det fatt? Hur mår du?” till en man som är uppenbart utslagen. “Ta hand om dig”.
    Då kommer man genast in på den andra linjen.

    Och ja, att färga skägget (och håret) blir knepigt, i synnerhet för män, efter en viss ålder. Ska man unna dem att vara fåfänga? Eller ska man lite ömt och sorgset konstatera att dödsångesten drabbar oss alla? Jag vet inte. Både och?

  • En tant, 4:44 pm April 14, 2022:

    Jag tänker på döden varje dag och färgar ändå inte håret, haha. Kvinnan föder gränsle över en grav, som Beckett så förnuftigt skriver i Godot. Man får därför passa på att gilla livet och läget.
    (Okay, när jag var deprimerad för länge sedan var jag inte riktigt lika munter re utslocknandet. Men det var då)

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen