Jazzhands

Jag – en bakvänd keps!


Finns det nÃ¥got mer genant än när en släkting, chef eller annan prominent figur sätter pÃ¥ sig en keps bak-och-fram och ska “rappa”?

Eller – snarare – finns det nÃ¥got hemskare, alla kategorier, än när folk ska “rappa” pÃ¥ skoj i halvformella sammanhang?

Nej, det finns det inte.

Jag har källor som säger att Malou von Sivers körde bak-och-fram-keps och rap på en personalfest på tv4.
Jag har en kompis som säger att hans relation till sina kusiner är i stort sett förstörd efter att de körde “rap” pÃ¥ deras farmors 80-Ã¥rsdag.
Och slutligen; en annan kompis som berättar att ingen blev sig likt pÃ¥ Philips efter att avdelningschefen ställde sig pÃ¥ bordet, körde den gungande handgesten, och “rappade” om de duktiga medarbetarna.

Jag hade förresten en granne som plingade pÃ¥ mig en gÃ¥ng och frÃ¥gade om jag kunde hjälpa henne skriva en “rap” som hon skulle sjunga för en kollega som fyllde 50. Hon sa “Du tycker ju om lite roliga grejor”. Det var dÃ¥ jag började klä mig i svart och slutade hälsa pÃ¥ folk i tvättstugan.

NÃ¥.

Igår var det hårfint, men vi höll oss alltid inom den tunna gränsen. Så här: vännen P fyllde år. Eller, egentligen fyller han idag. Han gillar hiphop.
Som en skön födelsedagspresent till honom hade därför hans hiphophatande tjejkompis T hyrt den fetaste limon ever; vit sak med registreringsnummer BELAIR, spegel i taket, whiskyflaskor i dörren och enorma lädersäten. Och totally proffsig chaufför av KTH-snitt (lÃ¥ng, gänglig, artig). P blev totalt överraskad eftersom han lurats att tro att han skulle till Värmdö pÃ¥ skrivarläger. Yeah… Hans förvÃ¥ning sjönk inte förrän ungefär en och en halv timme senare. Det hela var mycket vackert.

Alla skulle klä sig “hiphoppigt” eftersom P gillar hiphop. Det innebar ett visst problem för mig. Tjejerna körde string-som-sticker-upp-ovanför-jeansen (skitbra!) och bling, och lite classy lady i guldfodral. Jag valde den mindre obscena genren med träningsoverall, beanie och solglasögon.
Shit, alltså. I den stunden hade jag mer gemensamt med Malou von Sivers än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle ha. En av de märkligaste insikterna i år.

Vi cruisade på de mest folktomma gatorna ever. Var höll alla hus igår? Allvarligt? Jag har aldrig sett en mer övergiven stad.

Sedan blev det Riche där jag, i full gympaoverallsmundering, stötte på min gamla chef. Odd moment. Sedan till Berns bland alla slanka tjejer i fodral. Helvete alltså, jag har aldrig längtat så mycket efter ett par jeans.

Men här är poängen: frÃ¥n att göra en “rolig grej” (som i och för sig blev väldigt lyckad!) med att typ “klä” ut sig till hiphoppare (ingen bakvänd keps men ändÃ¥) är ju steget faktiskt riktigt, riktigt kort till att ställa sig pÃ¥ ett bord och rappa “pÃ¥ skoj”. Svindlande tanke.
Vad är skillnaden egentligen? Jag sprang runt och skrek YO ganska regelbundet igår (dock inte på Berns, God forbid) och jag dansade lite genom att typ gunga med knäna. Säg mig vad skillnaden är mellan mig och Malou von Sivers?
Eller, nej, kanske vill jag inte veta.

  • Postad 2007-05-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 20

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen