Jazzhands

Hit the road, Jack (inga spoilers!)


Nu har jag sett sista 24 och sista Heroes.

Tomhet.

Heroes slutade abrupt, lite för cleant och med ett par – till och med för Heroes – lite för mystiska sammanträffanden. Men ändÃ¥ ser jag fram emot “Volume 2”, om det nu blir nÃ¥gon. Om inte annat sÃ¥ för att jag nyligen fick reda pÃ¥ att Nathan Petrelli (Adrian Pasdar) är gift med Natalie frÃ¥n Dixie Chicks.

Och så mitt älskade 24.
Jag har så svårt att säga någonting negativt om serien, av respekt för allas vår hjälte, men kan citera en alltid så pålitlig citatkälla (vi kan kalla honom Kennet) när han säger att det alltid är lika kul att se Hollywoodskådisar spela efterblivna och 24 gör en inte besviken på den punkten. Det är få som lyckas (Leo DiCaprio i Gilbert Grape är den enda jag skulle ge högsta betyg i mongogestaltning).
Och i säsong 6 är det inte mindre än tvÃ¥ rolltolkningar som ska uppfattas som rörande och autentiska…men jag vet inte. Jag blir mest rörd när Jack Bauer grinar och sÃ¥nt. Och inte heller där blir man besviken.

Sedan kan man tycka vad man vill om seriens formulaiska format. Det är bara vissa hot som kan vara stora nog för att sätta en hel nation i fara; kärnvapen och giftgas. Och kanske total datanedläggning (som i kommande Die Hard 4.0!). Och det måste finnas en mole, och det måste finnas vändingar och goda som visar sig vara onda och så ett gammalt spöke från förr. Man kan inte klaga på det. Det är som att klaga på att det är för mycket action i Die Hard 4.0.

Däremot kan man kanske försiktigt höja ett ögonbryn inför faktumet att folk som blir skjutna i armen eller borrade i axeln tar av sig bandaget och jobbar som vanligt tre timmar senare. Vilket bara bidrar till den där känslan av attt CTU är övermänniskor, som man ville bort ifrån ett tag genom att visa att de är precis som oss. Jack gråter av utmattning, han blir heroinberonde och han screwar upp sina relationer.
Att han sedan pallar att rädda världen ett dygn efter den sista kinesiska tortyrrundan väljer jag att se mellan fingrarna på.

Nu håller jag tummarna för att Chloe och Bill Buchanan inte är ute ur leken. Det vore en förlust som inte på något sätt skulle kunna fixas. Inte ens om Tony Almeida återuppstod från de döda.

PS. Här ligger förresten min Wiliam H Macy-intervju och skräpar.

  • Postad 2007-05-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 26

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen