Frilansproblem revisited

Ibland får jag svidande dåligt samvete över mitt jobb. Det rullar liksom på ganska stadigt utan att jag svettas särskilt mycket, och jag sitter i ett berg av förmåner utan att böna och be.
Till skillnad från min mamma som jobbar så hårt så att hon får reumatism eller pappa som levde på minipension.

Önskar att jag kunde skylla det ständigt dåliga samvetet på en katolsk uppfostran, det låter tufft. Men pappa var inte särskilt troende, det diskuterades aldrig ens i familjen även om jag vet att han föddes och uppfostrades som katolik.

Det är något annat. En generationsgrej kanske? Om man har knegande 40-talistföräldrar och har vuxit upp i förortslägenhet kanske det blir så automatiskt?

Idag har jag i alla fall skuldtyngd börjat dagen med en barnfilm om en flicka och en vit häst. Det var bara jag i salongen på Zita. En förvirrad, högljudd man i gubbkeps kom in ett tag och svettades och andades tungt. Han pratade för sig själv och sa saker som “Man får ont i nacken av att sitta i små salonger” och “Men nu får de för fasen börja någon gång! Hallå? HALLÅ!? Sätt på nu då!”.
Till slut mumlade han argt “Alltid samma sak, ALLTID SAMMA SAK” och lämnade salongen med tunga, arga steg.

Wow! Vad jag vill veta är: vilken tidning recenserar han för?!