Jazzhands

Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
Med: Daniel Craig, Judi Dench, Olga Kurylenko, Gemma Aderton

BOND. Titeln syftar på två saker. Quantum of Solace betyder ungefär ”summan av all tröst”, och tröst är något James Bond är i behov av efter att ha sett sin älskade Vesper Lynd dö. Han är också i behov av hämnd, befarar M (Dench). Kan han verkligen hålla känslorna i schack?

Men Quantum är också namnet på en organisation med miljöboven Greene (Mathieu Amalric) i spetsen, vars ondskefulla plan går ut på total dominans av världens naturresurser.

Filmen är kanske den mest actionfyllda någonsin, men på bekostnad av en begriplig intrig, tyvärr. När de politiskt korrekta skurkarna (engelsmän och amerikaner) säger ”Men vi förklarade ju för dig vad Quantum är” vill man protestera högljutt. Gjorde ni verkligen det?

Bland ömsinta blinkningar till bland annat “Goldfinger” och “I hennes majestäts hemliga tjänst”, är det också en ny slags Bond vi numera har att göra med. Sängkammarscenen, så som vi är vana att se den, är reducerad till en verbal invit och ett snabbt klipp till Bond i bar överkropp. Kalla mig bakåtsträvare men jag saknar the good old days med långsamma nedläggningar mellan sidenlakanen och onda men enkla skurkplaner. Även om Daniel Craig är den kanske snyggaste och manligaste Bond världen någonsin skådat.

Caroline Hainer

  • Postad 2008-10-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Samma sak, samma sak…

Det här börjar bli löjligt. Idag sov jag till halv tolv. Jag kör en medelsömn på mellan tio och elva timmar varje natt fortfarande. Nu masade jag mig visserligen till Friskis igår kväll och cyklade lite och lekte med några maskiner men det kan inte förklara mitt abnorma sömnbehov.

Sorgbearbetning, säger terapeuten. Hon kanske har rätt. Och i helgen är det dags att besöka kyrkogården med famnen full av ljung.

Sorgen gör sig extra påmind eftersom två klockor har gått sönder. Jag gillar klockor, i synnerhet väggur. Jag har flera stycken trots att jag bor i en etta.
Pappa gillade att laga klockor så för honom hade det varit en glädjestund att få ta sig an mina två stannade urverk.
Nu ligger de här, livlösa, istället. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. Det känns helt enkelt fel att gå med dem till en urmakare.
Men han kommer ju inte tillbaka.
Det är klart att jag vet det, men säg det till mitt hjärta. Eller min hjärna som fortsätter producera drömmar som går ut på att allt var ett missförstånd och att han visst lever, och snart kommer han hem.
Att ta med klockorna till en urmakare skulle liksom vara som att förskjuta pappa. Är det begripligt? Det är ju han som ska laga dem, ingen annan.

Jag är så trött.

  • Postad 2008-10-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen