Jazzhands

Det våras för rymden

Sci-fin bör vara pampig, svulstig och överdriven för att jag ska gilla den. Ge mig Star Trek och Apornas Planet. Ge mig Stålmannen också, om det inte är fantasy. Bladerunner, för all del och så vidare. 2001 somnar jag till men det beror mer på filmens sövande tempo än innehållet.

Är Harry Potter fantasy, förresten?
Både ja och nej, va?

Nå. Jag har helt enkelt aldrig kommit överens med sci-fin, om inte jag och sci-fin först kommer överens om att det vi ska se är ett påhittat rymdäventyr. Då kan vi acceptera varandra, till och med njuta av varandras sällskap.

Det jag har svårast för är “what if”-filmer och moraliska tankenötter utplacerade i en “alternativ framtid”.

Jag har tänkt en hel del på varför jag inte kan se sånt. Jag sitter och himlar med ögonen, men samtidigt har jag inga problem att svälja romantiska komedier eller svulliga dramer som är minst lika overkliga och “what if”.

Har också svårt för domedagsfilmer och tillhör den absoluta minoritet inom filmkritikerskrået som inte gillar Children of Men. Tvärtom, tycker den är vedervärdig. Tror det beror på att det är ett slags lajvande men som inte går hela vägen ut (som Star Trek). Att “rebellerna” alltid är sunkiga hippies med dreads, och att domedagen alltid går i samma grå silverskala och enligt min erfarenhet är analogierna och metaforerna alltid skrivna i alldeles för stora bokstäver, känner mig underskattad och idiotförklarad. Eller har jag sett fel filmer? Jag tror inte det, tror det hör genren till lite, om man ser till filmgenrens början med 50-talsrullarna som en slags skrämselfilmer mot den hotande ryssen.

Visst, det är ju som att klaga på att huvudpersonen i en romcom alltid har en sidekick, det hör väl det dramaturgiska i genren till, men ändå. Jag har så svårt att acceptera det. Alternativa världar, tänk om jag inte styr mitt eget öde, snart tar regeringen över hela världen och så vidare. Någonstans i mig så kliar det och skaver. Vad är det meningen att man ska känna? Den kittlande känslan av att det “kan finnas mer”? Den kittlande känslan av att vi “inte vet allt”, eller vad? Den känslan rör inte mig.

Jag tror inte att det är för att jag är krass. Tvärtom, jag ser mig själv som aningen romantiskt lagd. Kanske är det så att den alternativa värld jag hellre tänker mig (om jag måste) snarare kantas av självklara hjältar, gulliga djur och världen som vi ser den nu fast med mindre kemikalier i luften.
Inte tillräckligt fantasifullt? Då vet jag inte vad jag ska göra. Antar att jag bara inte gillar tanken på en alternativ värld, och om en sådan finns varför innefattar den då alltid olika mutationer av hippies?

  • Postad 2011-02-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Hej bönan! Jag har skrivit om dig här!

Kom att tänka på en grej. Egentligen var det min flotta vän Kristin som påminde mig om denna lilla capuccinodoftande upptäckt.

Jo, många känner säkert till det här med att kaffebönan hjälper till att “neutralisera” doftsinnet, eller näsan, så att man lättare kan skilja en doft från en annan?
När man har doftat på flera parfymer i rad är det ju lätt att de  plötsligt inte luktar någonting alls, eller att de doftar likadant allihopa. Då rensar man doftsinnet med en bönsniff. Därför står det små glas med kaffebönor i på parfymavdelningen på vissa parfymdiskar.

Men när jag besökte en parfymskola i Grasse i somras, där eleverna spenderar timmar med att lukta på olika råvaror, fanns inte en kaffeböna i sikte.

Förvåning!

Istället hade de en liten oparfymerad näsduk att andas i då och då, eller en bit ulltyg (!).
Vissa föredrog att bara begrava näsan i tröjarmen en liten stund, så där som när man nyser artigt, och djupandas ett par gånger för att “filtrera” näsan lite.
I all enkelhet.
Kaffeböna brydde de sig inte om. “Det är också en doft, så även den påverkar doftsinnet den med”.

Berkeleys universitet (där jag också varit) har man en liten avdelning för doftforskning. I rapporten “Influence on Smelling Coffee on Olfactory Habituation” (typ “Kaffets inverkan på dofttillvänjning”) så konstaterar man att:

Smelling coffee aroma between perfume samples, as compared to smelling unscented air, actually works. The perceived odor intensity of the perfume from sample to sample stayed the same after smelling coffee aroma while it decreased when smelling air between samples. The pleasantness of the perfume, however, was similar after smelling coffee or air.

Så enligt vetenskapen har det effekt, det här med kaffebönor!

Men…å andra sidan konstaterar man också att malet kaffe egentligen fungerar bättre än kaffebönor, men att lukta på kaffe – i vilken form som helst – för många gånger på raken ska man inte heller göra, för då överanstränger man luktsinnet likt förbannat…Gah!

  • Postad 2011-02-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen