Och sen…

…dök den här texten upp i en blogg. Nu känner jag ju Sofia som har bloggen men jag tycker ändå att vår koppling är oviktig i sammanhanget. Det jag blir så rörd och glad över är poängerna hon hittat och ringat in.

Hur länge kan man till exempel peka på sina föräldrar och säga “det här är på grund av dig”. Jag har mitt eget svar på den frågan. Inte ett enkelt sådant förstås men ändå ett svar. Det har tagit mig runt trettio, trettiotvå år att komma fram till det tror jag.

Men att min bok lever vidare, utforskar sitt eget liv, det gläder mig oerhört såklart. Vi har inte så många gemensamma stunder inbokade framöver, boken och jag. Så blir det ju. Man skaffar egna liv, lever parallellt. De växer upp så snabbt. Men här är en gemensam sammankomst i alla fall och du är också bjuden.