Tramps like us

Min terapeut gav mig en plats i Midnattsloppet igår. Sa att jag måste springa. Jag gillar ju att springa. Han sa att jag måste känna att jag kan. Jag måste ju känna att jag kan. Att jag klarar saker.

Det gjorde jag också. Inte på någon rekordtid direkt (han slog mig med två minuter) men jag har å andra sidan inte sprungit en mil den här sidan sommaren, jag springer aldrig ute och det var en del riktigt plågsamma backar att besegra.

Jag vet att mamma stod någonstans men det var ju omöjligt att se henne. Min vän M sa att han skulle vänta på mig vid målet. Jag blev så rörd. Älskade vän. Tänker på mig, väntar på mig. Hejar på mig. Kommer till mig.

När jag kom i mål kände jag mig plötsligt så förvirrad. Av kylan som kom över min varma, ostadiga kropp. Alla dessa människor. Och ingen av dem betyder något för mig. Av illamåendet jag kände men inte för att jag tagit ut mig utan för att jag var törstig, trött och så förvirrad. Vad är det meningen att jag ska känna nu?

Telefonen fungerade inte. Mottagningen helt borta. Jag var inte sugen på bananen jag plötsligt fick i handen. Jag tänkte att visst, jag kan springa en mil. Bara inte i backar, de går jag i. Men det är ju inte bara därför jag springer. Jag vet att jag kan springa en mil. Jag fattar nu att man springer ett lopp snarare för att någon ska möta en där vid målet.

När M dök upp och vinkade sin otroligt karaktäristiska, lite tillbakahållna vinkning kramade jag honom väldigt hårt och väldigt länge.