Jazzhands

Viskningarna (och ropen)

ingm
Igår kom A över på middag. Han är inne i någon period nu där han ser en massa Ingmar Bergman-filmer. Tror han gick dit via Norén men är osäker. Det blir så där ibland, man upptäcker en grej som leder till en annan. Serendipitet och så vidare.

Själv kände jag bara ett slags inre lugn som samsades med en lätt entusiasm eftersom jag lämnat in en stor del av Åsneprinsen till förlaget nu. Jag är väl klar med 2/3 av boken och är rätt så nöjd med vad jag producerat hittills. Lite nytt språk, lite nya vändningar men allt har känts självklart när jag skrivit. Det är klart att han, Jim min huvudperson, reagerar så här och säger det här. Så måste det bli. Och jag är osäker på om det kan kallas serendipitet (antagligen inte) men via Jim har jag också funnit en slags känsla inom mig, egentligen en bekräftelse på något jag redan anat men inte vågat acceptera, att jag inte är ensam. Jag är faktiskt inte det.

Och jag säger till A att han är min bästa vän. Så är det. Och han säger att det är ömsesidigt. Sedan äter vi en Päronsplitt till efterrätt innan han tackar för sig, tar på sig kepsen och kilar hem och pluggar.

Och jag tänker vidare på att han är min käraste vän men han är heller inte den enda vännen jag har. Och det gör mig lyckligt lottad och det bästa av allt är att jag kan tro på detta, känna det och veta att det är sant. Det har jag inte kunnat förut.

  • Postad 2015-07-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen