Jazzhands

Dagen före dagen

bye
Varför man tar ut saknad i förväg är svårt att greppa när saknaden väl närmar sig på riktigt. Sista dagen, sista kvällen. En del av mig är ledsen och darrig, känns som att övergivenheten är nära. Det är den ju inte riktigt, jag blir inte övergiven för att han reser i morgon men det där är ju sedan gammalt.
En del av mig är lugn, övertygad och förankrad i att vi ses snart igen. Jag kan ha tjatat eller nämnt det en gÃ¥ng för mycket i stil med “Och sedan ses vi ju i augusti, eller hur?” och han har börjat säga “Ja, men det är ju redan bestämt?” eller “Ja, med det har vi ju konstaterat flera gÃ¥nger nu?” och det är sÃ¥ han är. Allt vi sagt att vi ska göra, allt vi bestämt har vi gjort. Han sa att han skulle komma hit och han kom. Men jag har redan börjat sakna hans leende och hans sneda tand. Och det svarta rufset och hans varma hand.

  • Postad 2016-05-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen