Jazzhands

Gammelmedia

prufrock
Vet inte varför jag varit så inne på J Alfred Prufrock senaste dagarna men jag fick en plötslig lust att läsa om dikten och hittade den här vackra illustrerade versionen.
Jag minns när jag var tonåring och försökte lära mig dikten utantill, jag hade det som nyårslöfte. Jag tyckte det verkade så flott att kunna recitera en dikt. I efterhand är jag ju givetvis glad att jag misslyckades, vem skulle stå ut med någon idiot som harklar sig och börjar recitera dikt i något socialt sammanhang?

Kanske är det just detta jag tänker på – det man en gång önskade att man var och kunde, att man håller på att bli gammal. Och J Alfred Prufrocks “sång” är en bra beskrivning av hur det känns. Att se tillbaka på tiden som försvunnit, att se på tillfällen man missat och inse att när man trodde att man var kungen så var man egentligen narren.
Och sedan konstaterandet att man blir äldre, ja nu är det väl dags att rulla upp linnebyxorna och köra combover då.

Allt man jagat, allt man trott sig kunna hitta. Jag är tillbaka i Los Angeles och på tåget hit hade jag sällskap med en massa universitetsstudenter. Jag hamnade bakom en av dem och på hennes ryggsäck kunde jag läsa “Somewhere  something incredible is waiting to be known” och det är ju vackert och härligt men allt jag kunde tänka på var “Ja, det beror ju på vad man tänker sig som fantastiskt och om man tror att man bara kommer att snubbla över det istället för att aktivt söka sig dit”.

Som världens tråkigaste vuxna människa.

Som när jag ser på Gifta vid första ögonkastet och alla bara tjatar om att äktenskap “kräver arbete” och jag tänker att om man bytte ut “arbete” mot “vilja” eller mot “öppenhet och tolerans” så skulle det inte låta så statiskt. Som att gå till gymmet, investera några timmar i veckan för att äktenskapet ska fortsätta rulla.

Det här med att hitta “something incredible” i slutet av regnbågen. Där har man ju varit. Själv läste jag enormt mycket poesi i ungdomen, såg film, samlade på gamla utgåvor av klassiska barnböcker och gjorde allt för att försöka nå någonting. En känsla om inte annat.
Jag ville mest bli journalist för att kunna träffa och prata med folk som nått den känslan, skapat något fantastiskt. Jag ville nog mest bara smita in i deras värld.

Sedan, i takt med att jag blev äldre, kom jag på att man kan skapa en egen. När jag nu läser J Alfred Prufrock så ser jag alternativet – väntan, stand-by-knappen och att inte våga fråga den där “överväldigande frågan”.

  • Postad 2016-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 7

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen