Jazzhands

Om engelsmän och ingenting


Igår under filmen fattade jag plötsligt varför en ung man jag kände en gång var en sån anglofil.

Det hade ingenting med filmen att göra, eller jo kanske. Jim Broadbent spelar Tony som är den övre medelålderns mesta möjliga engelsman. Om man tänker sig att Hugh Grant är medelålderns och Eddie Redmayne den yngre generationen.
Tony är artig, kallar sina gamla vänner för “old bean” och klär sig rätt bra och korrekt. Dinerar på puben, svarar artigt om än irriterat när kunderna besvärar. Allt det där typiska. Det man kallar torr humor.

Men det var inte det jag tänkte på, inte då det slog mig. Inte heller under scenerna i skolan, alla gossar i samma skoluniform och anammat beteende, gemensamt uppdragen och godkänt humor. Det man ska och förväntas skratta åt. Trots att jag reflekterade över hur ofta man sett samma typ av miljö, scen och atmosfär. Det inlärt prydliga, återhållna och strikta.

Det är en del av den engelska mytologin, såklart, att engelsmannen är artig, stuff upper lip och har just den typen av kläder som Tony har: ingenting att anmärka på, korrekt om något, men aldrig något som sticker ut. I ett land där Paul Smith anses vara edgy. Blommiga skjortor för män.
Och just den här bilden, just den här mytologin, upprätthålls av filmvärlden. Det är så vi ska tänka oss engelsmannen.

Nej men det där filmiska engelsmannabeteendet. Är det inte därför just brittiska skådespelare och brittisk film så ofta innehåller det där som inte kan sägas eftersom korrektheten är det inlärda, första beteendet? Rakt i nedstigande led från Merchant-Ivory.

Är man engelsman, om man vilar under den anammade engelska capen, så är man säker. På samma vis som om man lajvar att man är engelsman så är det ingen som tycker det är konstigt att man är oförmögen att prata om sina känslor eller ens om vem man är. Man är en soldat i ledet, en old chap. Eller en old bean.
Man älskar good old Blighty, stryker skjortkragen på morgonen innan jobbet och man vägrar släppa någon inpå livet. Och det krävs heller inte av en om man låtsas vara engelsk. Så där fullt ut, precis som på film. Som i en scen där Tony får reda på en tragedi och reagerar med att sträcka lite på halsen medan ögonen vattnas lätt.

Det var då jag kom att tänka på det. För den gesten kände jag fan igen. Den såg jag senast då jag sa till honom att han just sagt till mig att han inte visste om han var kär i mig eller inte. Och jag sa, under hysteriskt gråtande såklart, att jag inte kunde vara ihop med någon som inte visste vad han kände för mig och ärligt talat, han skulle inte heller vara ihop med någon han inte var kär i.

Och ja, han hade ljusblå skjorta den gången. Nystruken samma morgon.

  • Postad 2017-03-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen