Jazzhands

Checklista

Vi låg i sängen, jag var trött eftersom jag valde att försöka somna utan sömnpiller igår. Jag märker hur jag tappar ord oftare, helt vardagliga ord och fraser bara försvinner. Det är jobbigt, i synnerhet när jag blivit intervjuad eller liknande. Jag minns inte namn lika lätt som jag brukade heller.
Jag har tänkt att det är åldern, sånt händer. Men nu börjar jag misstänka att kanske är det min långvariga användning av sömnpiller. Så jag försöker att trappa ned.
Jag försökte hemma också, tog halva doser eller tog ett piller varannan dag men läkaren, som jag trodde skulle berömma mina efforts, sa att det gjorde ingen skillnad när man pratar om beroende. Jag behövde uppehåll i minst en veckas sammanhängande period och då tröttnade jag. Opedagogiskt.

Så. Igår bestämde jag mig för att gå pillerfri en natt. Nu är jag trött. Låg i sängen och kände mig så där mitt emellan ska jag gå upp eller ska jag försöka somna om tills jag i förtvivlan inser att klockan är typ elva. Valde det förstnämnda, försöka vakna ordentligt.

Jag låg där, bredvid hans varma solbrända kropp och baksidan av det korpsvarta håret som fått några grå strån. Det är alltid en bra start på dagen ändå och jag kom att tänka på detta:

För länge sedan, när jag var ung, tänkte jag att jag skulle göra allt. Se så mycket jag gör för dig, se så mycket jag offrar mig och ställer upp. Se alla presenter jag bringar dig, som en katt som jagar råttor och sedan stolt och med inte så lite hopp om beröm lägger gåvan framför dina fötter.
Jag har varit den generösa, den som ger av sig själv mest av allt: i form av ork, tid och hopp. Men också presenter, ansträngningar och det lilla extra.

Det finns, till skillnad från vad jag en gång trott, ingenting ärofyllt i detta.
Det finns inget Jeanne d’Arc-liknande i handlingarna, inget som är rättfärdigt och bevis på ett högre kall, kalla det kärlek. Detta är inte kärlek. Det är bara bevis på en desperat längtan och en krävande hoppfullhet. Lika utmattande som det är att vara personen som känner sig manad att bevisa, bevisa, bevisa “men nu måste han se hur seriös jag är, hur mycket jag är beredd att göra för honom och oss”, lika pressande är det för mottagaren av dessa gester.

Detta vet jag nu. Jag kan till och med generas när jag tänker på hur fel jag har haft.

Att missta “Se vad jag gör” för att “Se som jag älskar dig”.

Vi städar lägenheten, hyr en dammsugare som tvättar heltäckningsmattan som amerikaner älskar att ha i sina hem. Vi kastar saker i miljöåtervinningen och dammar fönsterkarmar. Vi försöker damma persiennerna som är av plast och som hänger utanpå fönstret, inte inuti som hemma. Han tröttnar och tar ned dem och hoppar in i duschen med dem istället och tvättar dem där.

Vi ger tillsammans. Vi gör tillsammans. Vi är svettiga, smutsiga och har antagligen sett attraktivare ut. Detta delar vi.

Vi vilar. Vi gör oss rena och prydligare än innan. Vi går ned på stan då det mörknat, då är det dags för julparaden. Vi köper varm choklad och varm äppelcider och kakor. Klappar händer och vinkar åt flaken som åker förbi, barn med elfluva och hundar i tomtekläder.

Jag funderar på mina julklappar. Ödmjuka, inga som skriker Se så jag ger. Jag är här, jag mår bra, jag väljer att vara här. Varenda dag gör jag ett val och detta är vad jag valt, i alla fall idag. Och igår. Och dagen innan. Och antagligen i morgon också.
Det är det som är gåvan och det vet han.

  • Postad 2017-12-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen