Jazzhands

Repetition

Drömde samma dröm i natt igen. Ska börja kalla den Den eviga drömmen. Eller ständiga.
Den om pappa som lever men ska dö genom något omöjligt uppdrag han ska ut på. Han vet det, jag vet det och vi förhandlar. Det slutar alltid med att jag förlorar.
Jag saknar honom väldigt mycket, han gör sig påmind i dessa tider. Han dog på midsommarafton, han skulle fyllt 65 två dagar därpå. Jag borde åkt till kyrkogården och lagt en blomma i helgen men istället var jag ute i skärgården. Jag drömde om honom. Och ser hur världen omkring mig, med undantag för kanske en eller två personer, är helt opåverkad av hans död.
Alla dessa människor som försvinner ur folks liv varje dag. Jag blir galen när jag tänker på flyktigheten.
Jag misstänker också att fler drömmar kommer att dyka upp framöver. Ska ta tag i bokmanus nu och siktar på att ha någonting att lämna till redaktörer i slutet av juli. Alltså, jag har ju synopsis klar. Men den måste bli mer detaljerad och de kapitel jag skrivit måste helt enkelt bli bättre. Och med bättre menar jag tyngre, djupare och tydligare. Och där kommer bearbetningen och drömmarna in. Detta, misstänker jag, är bara början.

  • Postad 2018-06-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mitten av sommaren

Det är faktiskt en grej, att man hamnar i otakt efter att ha haft ett besök, varit på en resa eller helt enkelt haft semester. Jag vet inte vad det finns för ord för det med post-semester-stress? Men det är inte stress, det är egentligen bara en process som handlar om att komma ikapp igen.
Betala några räkningar, hämta paket från posten, boka tvättid, svara på e-mail och läsa några dokument man lagt undan för tillfället.

Han åkte hem idag, det känns okej. Eller alltså, det är såklart trist och det känns annorlunda. Man vänjer sig så snabbt vid det ena eller det andra. Sällskap till frukost och inget sällskap till frukost. Men det är som det är, jag är lugn och kommer inte att känna oro i natt.

Däremot känner jag mig slut i hela kroppen. En sorts utandning – eller snarare utpustning – som kommer efter en ansträngning. Efter att ha lagt saker åt sidan, tänkt ett steg före varje dag (vilken buss blir bäst, vilken restaurang ligger närmast och kostar inte för mycket pengar och där vi inte varit förut, när ska jag säga till mamma att hon kan komma över…).
A föreslog träning och sedan middag vid halv åtta. Jag sa att jag tror inte jag pallar så sen träning och så sen middag. Han sa att okej, då skulle han försöka tidigare och okej, då kunde vi träna och äta en annan dag, eller bara äta.
Sen sa han “Vi ses där fem över sju?” och jag gick och väntade utanför gymmet och han utanför restaurangen…Kändes typiskt, en liten otakt där. Som måste kommas ikapp.

  • Postad 2018-06-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Det nya livet

För alla er som undrat, hört av er, skickat oroliga meddelanden och swishat pengar: dieten går bra. Jag har inte ätit en grönsak på en vecka, ingen stekt mat och mest kokad fisk eller sushi. Jag har på eget bevåg också uteslutit havre ur dieten och…ja, här är det dags för en trumvirvel…magen har aldrig varit nöjdare. Inga smärtor, inget illamående.

Det i sin tur framkallar ju en annan slags oro: måste jag leva på kött och potatis för resten av mitt liv? Jag äter ju helst inte kött alls.
Oro nummer två: betyder detta att jag måste tänka om helt kring mitt bakande, börja tjafsa med mandelmjöl, rismjöl och allt sånt där?
Farhåga: Vad händer då med min själ?

Har iofs bakat både syltkakor och schackrutor under veckan utan att provsmaka en enda. Bakade förresten havrekakor med choklad och havssalt också när jag tänker efter. Vi hade styrelsemöte med svenska filmkritikerförbundet och mina kakor efterfrågades. Jo, på riktigt. Fick sms kvällen innan: “Hur blir det med kakorna?”. Bakade kanske femtio stycken, tog med ett par och gav resten till mamma och till Lovisa som hade hemmafest.

Så okej, traditionell bakning måste inte uteslutas menar jag. Värre är ju det där med grönsakerna. Det är fibrerna som är boven där och kanske enzymer. Jävla skit. Eller, ja alltså det är väl bra att magen mår bra…

F ö skrev jag en runa över Anthony Bourdain. Det är oerhört trist att han är borta.

  • Postad 2018-06-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Idag = min dag

En diskret liten skräll i brevlådan, ett modest och enkelt kuvert hamnar på hallmattan. Så pass tunt att det  inte kan innehålla någonting annat än ett enda pappersark. Jag bryr mig inte ens om att ta upp det förrän jag är klar med diverse sysslor. Som att äta kokt potatis och kokt lax utan någonting till. Det är en ny diet jag måste följa. Jag var hos läkaren igår eftersom jag inte orkar med det här i mitt tycke oberäkneliga illamåendet längre. Det som kommit och gått i flera år men som läkarna alltid hänvisat tillbaka till en tio år gammal diagnos och sagt “där har vi ju problemet”.
Äntligen fick jag träffa en läkare som använde uttrycket “vi tar det från början” och “en ordentlig utredning”.

Så nu ska magen eller tarmen i stort sett nollställas. Jag får inte äta frukt eller grönsaker, inte stekt mat eller friterad. Jag har testat att utesluta mjölkprodukter förut, gluten också. Jag har till och med provat att utesluta svart te vilket var tråkigast av allt. Men nu ska vi kolla om det är enzymer i frukt och grönt som magen inte pallar. Så jag äter den trista dieten men jag gör det med tacksamhet. Jag känner mig tacksam över att bli tagen på allvar. Och dieten är bara i två veckor, sedan väntar återbesök och resultat av en drös prover som tagits i veckan.

Jag ser lite på Arrested Development och dricker en kopp te innan jag minns att det ligger ett vitt A5-kuvert av standardtyp på hallmattan. Ett sådant myndigheter skickar ut. Ska jag få veta att jag har kvarskatt att betala in? Suck.

Nej. Avsändaren är Sveriges författarfond. Jag tänker direkt “jaha, negativa besked förstås” och baserar det på att kuvertet är så tunt. Men det är inte alls negativa besked, tvärtom, jag har fått ett arbetsstipendium för att skriva boken om pappa som jag tänkt på flera år.
Jag hamnar i chock. Inte så mycket över pengarna (två, tre månadslöner beroende på livsstil) men över vad som känns som ett erkännande. De tror på mig. Detta sällskap med vad jag tänker mig är litterära storheter, kräset byråfolk och svårflirtade bankirer tror på mig och min bokidé. (Jag har antagligen en skev uppfattning om vilka som utgör Sveriges författarfond).
Efter det här känns prospektet att också skriva boken som en baggis. Grattis mig, som i fondens ögon alltså är författare.

  • Postad 2018-06-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen