Jazzhands

Grabbar

Nu är grabbarna här! Satte mig på tåget till Norrköping ett dygn efter hemkomst och träffade dem. Var lite nervös, nästan som inför en första dejt. Sedan åkte två vettskrämda i en bur hem medan jag jobbade på att inte somna eller uttråkas till döds. Vilket som nu skulle ta överhanden.
Väl hemma var de såklart livrädda, satt och tryckte i sina hus. Detta var förstås väntat. Vad som inte var väntat var att jag under en minut drabbades av en darrande våg av köpånger. Under en minut darrade hela kroppen och jag tänkte gud vad har jag gjort.
Till saken här att mitt hem fått ändra på sig för pojkarna, det står en bur på 120 x 90 cm där mitt sminkbord brukade stå (symboliskt?). Jag har lagt ned åtskilliga tusenlappar på dem redan. Men det var nog inte det som drabbade mig i en minut medan jag satt på knä utanför buren och stirrade på två vettskrämda djur. Det var ansvaret, såklart. Förändringen. Livet.
Jag tänkte “undrar om föräldrar någonsin drabbas av den känslan på BB”. Jag minns en väninna som berättade att hon grät i tre månader när hon fick reda på att hon var gravid. Hon är också frilans. Detta skulle innebära slutet på frilanslivet och så vidare. Hon berättade sedan att när hon och maken sedan skulle ta hem den nyfödda från BB tänkte hon “Men herregud, det går ju inte. Vi vet ju ingenting om barn? Ingår det inte en kurs?”.
Min köpånger varade i en minut. Jag tror att jag såg på djuren och tänkte men gud, jag har traumatiserat två varelser för min egen skull. Satan vad själviskt. Det bottnade väl i den känslan. De satt och tryckte. Uppryckta från sina liv och så vidare.
Nu kikar de ut mer ur husen, man ser en nos och en liten nuna då och då. Om man är tålmodig äter de ur handen. Eller i alla fall nafsar åt sig en bit paprika eller vitkål och springer iväg. Ett framsteg.
Fotbollskillarna kallar dem “my boys”. Det ska jag också börja göra. Men föredrar “grabbarna”.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen