Jazzhands

Dolly Parton life

Det här med 9-5 är förödande för mitt slackerliv. Jag fattar inte hur heltidsjobbande folk har tid och ork att ses, städa, köpa frimärken, handla yogurt, komma ihÃ¥g att ringa mamma…Jag kommer hem och orkar inte ens laga middag. Tar ett marsvin för lite avslappningsterapi och kollar pÃ¥ tv-serier medan den sitter pÃ¥ axeln och snackar. Finns inget mer avslappnande. Men det är ocksÃ¥ allt jag gör om kvällarna. Orkar inte lyfta ett finger och än mindre skriva. PÃ¥ torsdagar är arbetstiden 9-21. Jag skojar inte.

Ha. I min naivitet tänkte jag “ja, men frilansgrejer kan jag ju göra pÃ¥ kvällarna, och pÃ¥ helgerna i värsta fall annars”.
“Ja, men blogga och sÃ¥nt kommer jag ju ha tid med sÃ¥klart.”
“Ja, men vi kan väl ses efter jobbet nÃ¥gon dag?”.

En annan, mycket märkligare värld har öppnats för mig. Kollegor, lunchmatsalar, morgonmöten, fruktkorgar och instängd luft.

Jag gillar det ju. Kanske inte instängd luft och så men jag gillar att ha en uppgift, jag kan förstå hur det kan kännas bra i kroppen. Sedan känns det som om jag inte bidrar med mycket men jag gör mig alltid tillgänglig. Jag researchar saker som faller bort på grund av tidsbrist, ringer experter och folk som sedan inte behövs. Men det är the name of the game. Det är grundligt, det är viktigt. Allt annat handlar om mitt ego.


  • Postad 2019-02-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Hamlet och jag

Jag ska inte gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt som att pÃ¥stÃ¥ att jag har en “favorit-Shakespeare”, jag har inte läst alla hans verk. Men jag minns att jag verkligen gillade Hamlet, jag läste den för första gÃ¥ngen i gymnasiet. Fattade inte mycket men läste den sedan under guidning av en fantastisk litteraturlärarinna och fick en aha-upplevelse. Och sedan dess har jag sett den och upplevt den i olika uppsättningar och hittar nÃ¥gon ny vinkel varje gÃ¥ng.
En gång i tiden kunde jag recitera hans Att vara eller icke vara-monolog. Det kan jag absolut inte idag.

Jag inser att jag gillat Hamlet för att den handlar om döden. Det är egentligen allt den handlar om – olika aspekter och tankar kring döden. Och sÃ¥ hämnd förstÃ¥s men den hämnd som Hamlet funderar över inkluderar död. Eftersom det är faderns död han ska hämnas. Död, död, död.

Till en början är han mest sÃ¥ där allmänt fascinerad över döden – en dag lever man, nästa är man borta. Hans pappa är död, hastigt frÃ¥ntagen livet.
Men under pjäsens gång fram tills prisens egen död (spoiler!) hinner han fundera över alla olika dödar som finns, och från alla möjliga perspektiv: livet efter detta? Vikten av att minnas de döda? Vad är döden värd?

Jag sympatiserar med Hamlet. Det som skiljer oss åt är ju att jag tänker på livet mer än jag tänker på döden. Jag gläds nog livet mer än jag fruktar döden, åtminstone mesta delen av tiden.

Men ibland svider det till. Som när jag höll Figge, det treåriga marsvinet, och drabbades av tanken på att hans liv är tidsbegränsat. Ett marsvin lever bara 5-7 år och han är redan tre. Jag insåg att hur väl jag än sköter honom, hur mycket kärlek jag än ger honom kan jag inte förlänga hans liv mer än så.
Och jag grät högt och ljudligt, kände verkligen en djup smärta i mitt bröst. Jag klappade honom och tänkte pÃ¥ detta lilla liv – i mina händer. Hur jag lovat att ta hand om honom, vÃ¥rda hans liv. Hur han litar pÃ¥ mig.

Jag försöker att resonera så här: De lever i stunden, de varken tänker på eller vet om att de ska dö. Jag kan ge dem kärlek men till min lättnad och glädje kan jag faktiskt inte ge dem ett medvetande om sin egen dödlighet. Det får jag bära på. De slipper.


.

  • Postad 2019-02-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen