Annars då?

Jo tack, skriver om skitstövlar i Aftonbladet och jobbar med research till ett tv-projekt.
Jag är, som alla andra, besatt av Succession och efter sista avsnittet behov av gruppsamtal, också som alla andra. Skummar nätet på analyser (hittar många), pratar med min kompis Clara som är i samma situation. Kan inte bärga mig, älskar att fullständigt uppslukas av tv. När tv är så pass bra så att man känner karaktärerna, förstår dem – och samtidigt föraktar dem.

A som ser en film på bio i snitt två gånger om året har slagit rekord genom att se fyra filmer hittills i år. Han såg Joker. Det är spännande att prata med människor utan någon som helst popkulturell förankring i filmvärlden, så uppfriskande. A såg filmen som ett helt fristående verk och “tog inte” “referensen till Batman”, som han förklarade sedan.
Jag frågade om han hade följt “debatten” kring filmen men den hade han missat. Helt förståeligt.

Debatten som i absolut mest komprimerade kärna frågar sig huruvida det är moraliskt försvarbart att göra en film där publiken förväntas sympatisera med en INCEL-man som begår fruktansvärda handlingar har också färgats av att det just är Joker som skildras. En karaktär som har inspirerat till verkliga dåd, varav ett oerhört tragiskt och våldsamt där en ung man, iklädd Jokerutstyrsel, gick in på en biograf och sköt ned människor i publiken.

Jag tycker förstås inte att detta är en debatt. Alls. Självklart ska filmskapare få undersöka och porträttera också mörkare karaktärer, och jag tycker att det är stor skillnad på sympati och förståelse. Eller, i Jokers fall, sympati och att tycka synd om. Man kan tycka synd om någon utan att för den sakens skull sympatisera eller – här är det viktiga – förlåta. Det finns många som begår osympatiska och förkastliga handlingar som man kan tycka synd om. Men det betyder inte att det rättfärdigar deras handlingar. Man kan förstå deras motivation, deras resonemang. Och så kan man välja att inte hålla med, att tycka annorlunda.

Att se en film som utmanar känslor (åt endera håll) är väl ändå det bästa man kan hoppas på när man sätter sig i en biosal.
Eller, för den delen, framför tv:n. Som med Succession, en så fulländad serie där ens sympatier verkligen utmanas. Joker är ju en seriemördare. Folket i Succcession är i bästa fall själviska as som vet om att familjemedlemmar gjort vidriga saker och/eller mörkat vidriga saker. Varför ska man följa en serie som handlar om osympatiska människor? Varför ska man bry sig om deras öden?
För att det utmanar. För att det är konst. För att det är roligt. För att det visar en spegelsida av vårt samhälle som är nog så nyttig att beskåda.