Jazzhands

2019

  • Postad 2019-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Juletid, gammeltid

Åldern alltså. Gick på ett gympass i fredags, ett jag brukar gå på men oftare. Nu var det en vecka sedan sist och det är aldrig en överraskning att kondition och styrka är en färskvara.
Instruktören, en hurtig dam i medelåldern, hade bestämt att varannan station skulle vara styrketräning och varannan flås. Man är tre personer i varje grupp och jag hamnade med två gulliga ungdomar. Gjorde naturligtvis det stora (medvetna) misstaget att försöka hålla jämt tempo med dem. Man vill inte känna sig som latmasken i hörnet, det vill man inte.
Men för det första kunde jag inte hålla jämna steg hela tiden och för det andra blev jag mörkröd i ansiktet av ansträngning. När jag kom hem lade jag mig på vardagsrumsmattan och satte ett marsvin på magen. Jag låg bara och andades och marsvinet satt still i sin förvirring, van att bli klappad och hållen.

Jag har haft ont i ländryggen ett tag, det märks mest på morgonen och kvällen. Det spelar inte riktigt någon roll hur jag ligger när jag ska somna, smärtan kommer krypande och säger hej ändå. På morgonen måste jag försiktigt krumma ryggen för att gå upp. Nog är nog tänkte jag och bokade en tid hos idrottsmassören, de brukar veta vad de gör och frågar aldrig om de ska “ta det försiktigt”. Fick en ung man, säkert inte mer än 23 år. Han var oerhört skicklig och lyckades hitta alla onda punkter, klämma åt ordentligt så att jag kved. Ingen pardon. Sånt uppskattar jag. Jag frågade hur han kunde hitta dem så specifikt och snabbt? Han sa “Efter att man jobbat så många år och känt på så många kroppar…” och jag tänkte men du är ju så ung, började du när du var 15? Och kände mig gammal.

Sedan gick jag med mamma och såg “Lola”, en enmansföreställning med Tommy Körberg som handlade om åldrandet (och rätten att vara sig själv, om än utanför normer).

Så vad landar detta i? Åldersnoja, såklart. Herregud vad kroppen bågnar och sinnet sviker. Men också detta: tacksamheten. Att få leva, att bara ha diffus smärta i ländryggen som enda riktiga krämpa, att kunna ta sig igenom krävande gympass. Jag bakar vansinnesmånga kakor, gör små kakpaket och ger bort. Sånt man gör när man har lyxen att vara ensam och passerat stadiet och åldern för att tycka att “hembakat” har en ålderdomlig klang.

Skål.

  • Postad 2019-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen