Farväl Max
Knappt hann Max komma till oss innan han lämnade oss. En liten, liten gris på bara 850 gram. Svart med sträv päls som stod rakt upp. Han såg ut som ett litet piggsvin. Ett långhårigt marsvin hade tydligen lyckats rymma och smugit sig in i en bur med en korthårig hona. Resultatet – Max – blev en blandning av punkare och emo.
Men det mest framträdande hos honom, förutom hans ständigt förvånade och plutande underläpp, var hans humör. En så snäll och timid liten varelse. Han hade fått flytta många gånger i sitt liv, berättade man. En liten bortbyting, ett litet maskrosbarn.
Och så liten, så liten. Hans 800 gram mot Alfens 1100 fick min vita gris att se ut som en Finlandsbåt i jämförelse. Det blev en jobbig start, Alf visade sig ha en rent mordisk sida. Han slogs och slogs och slogs. Ibland fattade han säkert inte ens varför han behövde hoppa på den beskedliga varelsen Max, som i ärlighetens namn bara ville vara ifred och äta hö. Men efter två dagars slagsmål, där Alf också fick erfara att det finns fördelar med att vara liten – Max var både kvickare och smidigare och trots att Alf initierade bråken var det också Alf som de flesta betten – var de plötsligt goda vänner. Sida vid sida stod de och åt hö.
Och jag kunde känna hur hela min kropp slappnade av. Max var inte Figge och kan aldrig bli Figge. Men en beskedlig liten svart varelse. “En liten Harry Martinsson”, sade A och syftade till att han sålts och fått byta hem flera gånger som barn. En liten mager sak.
Men så på juldagen vaknade jag av att han gjorde märkliga ljud. En tung andning. Sådan har jag hört förut, när Alf snarkar. Men detta var lite annorlunda. Det lät inte som en snarkning.
På morgonen kollade jag veterinärtider men ingenting var ju öppet. Nu är det också så att det bara finns en handfull kliniker som kan just smådjur, de allra flesta är inriktade på hund och katt. Det finns ungefär tre smådjurskliniker i Stockholmsområdet. Jag fick inte tag i någon.
Max åt – om än mindre.
Han åt hö – om än mindre.
Han andades konstigt men när jag lyssnade på hans lungor tyckte jag ljudet kom från nos eller svalg.
Jag gav honom lite smärtstillande och näsdroppar.
När jag fick tag på en veterinärtid var det för sent, hon lyssnade bara snabbt på lungorna och konstaterade att det inte fanns någonting att göra. Vätskefyllda. Svårt att andas. Halvt medvetslös. Endast ett farväl kvarstod.
Så det fick jag ta. Med den lilla, halvt livlösa kroppen i famnen. Förlåt, viskade jag. Förlåt, Max. Förlåt, förlåt, att jag inte lyckades ge dig ett hem. Jag lyckades inte ta hand om dig jag heller.
Och sedan dess har jag inte slutat gråta, känns det som.
Självklarheter och inte självklarheter
Jag var vag i mitt förra inlägg. Jag tror att jag inte ville låta klemig eller som om jag sökte efter bekräftelse. Men melankolin handlar om det, i viss mån. Det handlar om självklarheten.
Jag vet att det kommit upp i terapin många gånger. Jag har inga problem – tror jag – att be om hjälp när jag behöver det. Jag har inga svårigheter att visa mig svag, för jag kan också visa mig stark. Alltså, jag är inte bara det ena eller det andra. Det är precis så enkelt där.
Men det finns en liten nyans, jag väljer att kalla det för självklarhetens nyans. Inte för att det är poetiskt utan för att det är det mest konkreta sättet jag kan beskriva det på.
Så här:
Jag är svag. Jag ber om hjälp. Jag får hjälp, för jag har omtänksamma människor i min närhet. Jag tar emot hjälp. En liten, liten känsla av skuld eller att vara till besvär infinner sig. Inte övervägande men liten. Känslan av att jag måste ge dem någonting tillbaka. Jag tackar dem, jag sträcker på mig och säger att jag känner mig tusen gånger starkare nu.
Det både stämmer och inte stämmer, jag känner mig tio gånger starkare. Deras närvaro har hjälpt. Men jag måste ge dem någonting större tillbaka. Tacksamhet och bevis på deras omtänksamhet, det får dem av mig. Jag försöker ge dem betalning i form av att – i min svaghet – stärka dem.
Varför kan det inte räcka att jag ber om hjälp, de kommer och de hjälper lite grann?
Det är här jag tänker mig självklarhetens nyans. Kände jag att jag var en självklar person för dem, självklar i deras liv (tänk ett djur, tänk en älskad förälder) så skulle det inte behöva utdelas en extra medalj. Det skulle vara en självklarhet att hjälpa, inte en transaktion.
Detta är den hårdragna versionen såklart.
Födelsedagen är ju ingen svaghet. Såklart. Fåfänga eller bekräftelse måste inte heller vara det. Men borde man inte ställa sig (om man är jag, då) frågan om varför det måste finnas tio olika bakverk på bordet, och ibland har det till och med utlovats goodiebags?
Fanns självklarhetens nyans i detta så skulle jag ju tänka att mina vänner kommer till mig för att jag bjuder dem, jag får lita på att de vill komma och gratulera mig för de vet att det gör mig glad. Varför denna känsla av att jag måste kompensera dem för det? Locka dem med någonting mer än “bara” mig?
Det ligger lite efter-melankoli i den tanken. Den känslan. Det saknas helt enkelt en självklarhetens nyans i den.
Monday birthday blues
Jag fyllde år i fredags. Jag älskar att fylla år, jag greppar efter alla små uppvaktningar som om de var smulor och jag en vinterhungrig fågel. Jag tror att det handlar om att det är en enda dag om året då man mer eller mindre kan begära att få stå i centrum. Inte begära kanske men i alla fall slicka i sig uppmärksamheten med gott samvete.
Ungefär som man kan babbla på om sig själv i en timme hos terapeuten för att man betalar ju för det. Man kan slappna av och låta frisören tvätta ens hår och massera bakhuvudet i några sekunder för hon får betalt för det.
Jag kan ta åt mig av hejarop och uppmärksamhet och sms på min födelsedag – för att det är min födelsedag.
Det gör jag också. Får jag något gratulationskort spara jag det till dagen. Ja, även om det kommer något generiskt från försäkringsbolaget eller vad det nu kan vara. Min idé är att allt sammantaget ska bilda en maximal födelsedagsupplevelse.
Sedan infinner sig den där melankolin. Det måste finnas en specifik term för den, ungefär som det finns ett specifikt ord för besvikelsen man känner när man besöker Paris och inser att staden inte är lika härlig och genomromantisk som i filmerna.
I brist på ett specifikt ord får jag väl kalla det födelsedagsmelankoli. Den handlar dels om att födelsedagen är över, nu är det ett år kvar tills nästa gång. Dels det. Vilket såklart också innefattar den där jobbiga känslan av att allt roligt försvinner så snabbt. Tiden rinner iväg.
Men den handlar väl också om att jag alltså ger mig själv tillåtelse att bjuda hem folk bara för att jag fyller år. Alltså, att jag tänker att de bara har lust att komma hem till mig för att jag fyller år och då måste man ju komma om man blir bjuden. Och om man lockar dem med tårta och kakor (många kakor).
Det finns ju någonting aningen sorgligt där. Att det skulle krävas en födelsedag för detta, för att kunna motta vänners uppskattning. Eller våga bjuda. Är det inte där melankolin ligger, tro?
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments