Jag fyllde år i fredags. Jag älskar att fylla år, jag greppar efter alla små uppvaktningar som om de var smulor och jag en vinterhungrig fågel. Jag tror att det handlar om att det är en enda dag om året då man mer eller mindre kan begära att få stå i centrum. Inte begära kanske men i alla fall slicka i sig uppmärksamheten med gott samvete.

Ungefär som man kan babbla på om sig själv i en timme hos terapeuten för att man betalar ju för det. Man kan slappna av och låta frisören tvätta ens hår och massera bakhuvudet i några sekunder för hon får betalt för det.

Jag kan ta åt mig av hejarop och uppmärksamhet och sms på min födelsedag – för att det är min födelsedag.

Det gör jag också. Får jag något gratulationskort spara jag det till dagen. Ja, även om det kommer något generiskt från försäkringsbolaget eller vad det nu kan vara. Min idé är att allt sammantaget ska bilda en maximal födelsedagsupplevelse.

Sedan infinner sig den där melankolin. Det måste finnas en specifik term för den, ungefär som det finns ett specifikt ord för besvikelsen man känner när man besöker Paris och inser att staden inte är lika härlig och genomromantisk som i filmerna.

I brist på ett specifikt ord får jag väl kalla det födelsedagsmelankoli. Den handlar dels om att födelsedagen är över, nu är det ett år kvar tills nästa gång. Dels det. Vilket såklart också innefattar den där jobbiga känslan av att allt roligt försvinner så snabbt. Tiden rinner iväg.

Men den handlar väl också om att jag alltså ger mig själv tillåtelse att bjuda hem folk bara för att jag fyller år. Alltså, att jag tänker att de bara har lust att komma hem till mig för att jag fyller år och då måste man ju komma om man blir bjuden. Och om man lockar dem med tårta och kakor (många kakor).
Det finns ju någonting aningen sorgligt där. Att det skulle krävas en födelsedag för detta, för att kunna motta vänners uppskattning. Eller våga bjuda. Är det inte där melankolin ligger, tro?

• Postad 2022-12-05
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None