Den är där hela tiden nu. Som en jobbig släkting man inte blir av med hänger den mig i hasorna. Även om jag utropade mig självständig, klippte banden och fick igenom en laglig skilsmässa så skulle släktskapet till ångesten fortfarande finnas kvar. Min arvedel, som det heter. Blodsbandet, det försvinner inte.

Men nu är det nytt år och hela det samlade klustret av minerade dagar mellan jul och nyår är förbi. Vår bästa tid är nu, sjöng Jan Malmsjö igår och jag sjöng med. Halvhjärtat visserligen eftersom inte ens Malmsjö såg ut att hålla med. Han såg faktiskt rätt sjuklig ut, rent av döende. Plus att han sa något i stil med “Den kanske inte stämmer men vi får i alla fall låtsas”.

Mitt hem är stökigare än någonsin. Jag brukar ju ha rent. Ju mer jag har att göra desto renare är det hemma. Nu är det stökigare än när jag var nyinflyttad. Det ligger barr på köksgolvet och soffan syns inte för att den är full med kläder och prylar som slängts hit och dit.

Jag lyssnar på Everything but the Girl. Jag lyssnade på dem jämt förr om åren. Och så försöker jag plocka undan julgrejorna (jag satte inte fram särskilt många i år) och hittar en låda full med gamla foton. En EBTG-rad fastnar. Don’t let your teardrops rust your shining heart.

• Postad 2012-01-01
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None