Jazzhands

…och han kom gående över gymnastikgolvet…

Vi blev hopfösta med 7D. Dansläraren, en käck farbror i rutig skjorta nedstoppade i ett par jeans, hojtade åt oss att ställa upp oss mot väggen i gympasalen, tjejerna på ena sidan och killarna på den andra. Bugg, förklarade han, har ett enkelt grundsteg. Alla kan lära sig det. Man gör såhär bara…Högerbenet fram såhär och sen bak såhär. Kan alla prova det? Kom igen nu, det är busenkelt.

Jag stod bredvid Jennie. Hon var söt som alltid, med det svarta håret i tofs och de där långa ögonfransarna. Hon hade väl hellre sett att vi fick ha gympalektionen i dans tillsammans med 7B förstås, där gick ju Fredrik, men 7D hade ändå ett skinande äss – Thomas. Jag hade aldrig pratat med honom, vem hade det, men jag visste såklart lika väl som alla andra tjejer vem han var. Han lyssnade på hiphop (och uttalade det på engelska, som hiphap). Han hade en frisyr som David Silver i Beverly Hills 90210 och han var magisk. Så magisk att jag inte ens kunde titta på honom tvärs över rummet.

Julia och Jessica hade samma frisyr som vanligt, en knut mitt på huvudet. Det hade de alltid, tillsammans med en permanent uttråkad blick och armarna i kors över bröstet. Jag hade min svarta Musse Pigg-tröja som jag visserligen gillade men nu började ångra att jag hade valt som gympaplagg just idag. Borde kanske haft något snyggare, men inte visste jag att vi skulle ha gympa ihop med 7D heller. Jag la armarna i kors över bröstet jag också.

Högerbenet fram. Högerbenet bak.

Det är killen som ska leda, kom ihåg det. Dansfarbrorn talar högt och käckt. Damerna följer bara med när herrarna tar kommandot. Bekvämt va? Så ni gör helt enkelt såhär. Höger fram, höger bak, medan ni killar gör såhär. Nu provar vi alla igen. Så fort man har lärt sig det här grundsteget, förstår ni, så kan man lägga på en massa skojiga steg och så blir det riktigt dans av det hela.

Vi övar vårt steg tills farbrorn klappar händerna och säger att nu ska vi dansa med en partner. Det är inte så att det går ett sus genom gympasalen men någonting händer. Luften fryser till lite, stannar upp och stämningen blir lätt nervös. Blickar i golvet, armar över brösten, hjärtan som dunkar flyende men ingen som låtsas om det. Alla står frusna vid väggen istället.

Okej, killar, bjud upp en dam nu, säger farbrorn.

Ingen rör på sig. Ingen säger något. Ingen gör något. Alla i rummet har fryst fast i en armarna över bröstet och blicken ned i marken-pose.

Välj en bara och bjud upp, säger farbrorn och skockar. De bits säkert inte. Han skrattar till och jag tänker att han gör allting fel, han får inte säga mer nu.

Ingen rör sig förutom några av killarna som skruvar lite besvärat på sig. De har den där vad fan ska man göra det här för-minen. Farbrorn känner det men han fattar inte vad han ska göra. Kom igen nu grabbar, så farligt är det inte, säger han. Bjud upp nån söt tjej nu bara.

Han gör det bara värre, tänker jag. Han gör det bara värre. Snart kommer någon vända på klacken och bara gå. Då kommer de andra följa med, säkert. Då kommer salen bli helt tomt och det blir pinsamt och synd om farbrorn också.

Farbrorn vet inte vad han ska göra, han skrattar till, skakar lite på huvudet som för att visa att killarna är lite fåniga. Att de inte har något att vara rädda för. Men de har de ju såklart. Allting står på spel här. Precis allting. Allas blickar och hörsel är upphöjda till hyperkänslighet. Minsta tecken nu kommer tolkas i all oändlighet, det är klart det finns anledning att vara rädd. Jag kommer inte att bli uppbjuden alls, det är min rädsla. Att jag inte kan ta ett enkelt buggsteg, att jag bara snubblar och är klumpig har jag inte ens plats i bröstet att vara rädd för, hela rädslan är att jag ska bli vald sist eller inte alls, få låtsas som att det ändå inte gör något eller spelar nån roll. Men det är ingen som rör sig, ingen som bjuder upp.

Då händer något. Någonting helt fantastiskt.

En person sliter sig från killgänget som står upptryckta mot ribbstolarna längs väggen. En person som bryter hela tystnaden, hela rädslan, hela den frusna stämningen. Hela gympasalen tar verklige ett andetag som om gympasalen var en enda stor lunga.

Jag ser i ögonvrån att det är Thomas. Han går tvärs över gympasalen som om det var en helt vanlig gympalektion. Som om det inte spelade någon roll, som om han inte hade allas ögon på sig. Han går ensam tvärs över salen och han går mot Jennie.

Det är inget konstigt, Jennie är verkligen sötast av alla. Hon är smal och har stora, bruna ögon. Det är inte alltid lätt att vara hennes kompis. Vid tillfällen som det här, till exempel. När man står precis bredvid.

Och jag ser honom komma, och jag ser honom sträcka ut en hand. Handen är till mig, han frågar mig, inför en hel gympasal full med 7C och 7D och käcka farbrorn och vår gympalärare Micke och allas, allas blickar. Jag har min Musse Pigg-tröja och Jennie står bredvid och han ser ut som David Silver och han frågar mig.

Som i trans fast med ett hyperaktivt hjärta tar jag hand hand och vi går ut till mitten av gympasalen. Där står vi och håller varann i händerna medan någon annan kille går förbi, från ribbstolarna på ena väggen fram till tjejerna som står mot den andra.

Snart är hela salen full med nervösa par som håller varandra i händerna och oroar sig för att händerna ska bli svettiga. Jag ser dem inte, jag tänker inte ens på hur mitt steg funkar. Jag kan inte tänka på någonting annat än handen, frågan, jag.

Och då går det upp för mig, för första gången, att jag inte alltid kommer att väljas sist.

  • Postad 2012-01-17
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 13

Etiketter None

  • Joel, 7:05 pm January 17, 2012:

    Ã…ååh!!

  • Peter, 8:44 pm January 17, 2012:

    Vackert!

  • M, 9:51 pm January 17, 2012:

    Så bra skrivet. Så. Bra.

  • Jazzhands, 9:59 am January 18, 2012:

    Det hände. På riktigt. Och jag minns varenda detalj.

  • Stina, 10:40 am January 18, 2012:

    Jag minns det också

  • Jazzhands, 10:53 am January 18, 2012:

    <3 Stina

  • Derevko, 5:55 pm January 19, 2012:

    Otroligt bra skrivet!

  • Johan, 6:14 pm January 19, 2012:

    Rusiak?

  • Okinava, 10:38 pm January 19, 2012:

    Du fick en 27-årig man att röras till tårar. Satt till och med med handen för munnen och kunde knappt tro det fantastiska slutet. Magi.

  • Lotta Losten, 12:14 am January 20, 2012:

    Ã…h! Jaaa, ååååh!

  • Daniel, 1:24 pm January 20, 2012:

    Wow! Slutet hade inte kunnat bli bättre, om det så varit en high school-film. =)

    (Och om man tillåtet sig en genre-blandning, hade er dans ackompanjerats av en slow-clap som avslutats med stående ovationer, busvisslingar och stamp i golvet.)

  • Jazzhands, 1:26 pm January 20, 2012:

  • Karin, 12:39 am January 25, 2012:

    Så otroligt bra historia, skrivet med sådan fingertoppskänsla och jag ryser ända ner i fötterna av hur fint slutet är. Önskar bara jag kunde tro på historiens sensmoral för egen del. Men ack så fint, ändå.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen