Jazzhands

Känslorna


Tror det är vädret. Tror det är mörkret och söndagen. Och att jag lyssnar på Sades By your side. Det var ett tag sedan jag kände mig melankolisk. Jag har väl inte hunnit kanske, och det är väl tur. När jag har skrivit bok är det andra känslor som jag försökt hitta känslofrekvensen hos.

Men jag tror att det är för att det är så att en resa närmar sig. Har ju fortfarande den där grejen som jag skrivit om så väldigt många gånger förut. Det här med ångest i samband med resor. Det här med att det känns som om jag blir lämnad och övergiven, trots att det är jag som reser iväg.

Jag betalar fortfarande feta summor pengar för att lära mig förhålla mig till detta. Jag vet fortfarande, rent intellektuellt, att det är en rent känslostyrd reaktion och så vidare, kommer från barndomens osäkra kast och bla bla. Men det spelar liksom ingen roll när trycket över bröstet kickar in och paniken börjar ticka lite varnande och hotfullt.

Sure, jag gör “knepen” jag lärt mig. Andas, tänker rationellt och klart. Men jag kommer inte undan.

Tror det är en sån process som börjat nu. Jag reser nämligen bort näst månad. Hela maj är jag i mitt andra hem och det har liksom aldrig, aldrig, aldrig varit en dålig idé att resa dit. Alla mina LA-resor har varit underbara, givande och kreativa som det finns ingen som helst anledning att vara annat än positiv.

Men jag tror också det är så här, och det här är en teori jag rycker lite i just nu och försöker fixa till ungefär som en Rubiks kub där alla färger är känslor och man fattar att de här ihop men inte hur man ska styra upp dem. Alltså nåt med övergiven, nåt med barndom och pappas ständiga resor och sen det här med att paniken liksom intensifieras nu, en hel månad innan jag reser. Det är något med det som jag nästan når, nästan får till. Som om Rubiks kuben nästan går ut, som om den hemliga formulan ligger nära.

Någonting om att jag börjar orosticka tidigare nu för att jag har mer att förlora. Alltså, mer jag bryr mig om, mer jag känner för. Ju mer jag älskar de jag har omkring mig desto mer darrar jag. Ungefär så. Men jag måste tugga mer på det här. Men jag är nära nu.

Och ändå skakar jag.

Etiketter None

  • victoria, 6:05 pm April 2, 2012:

    just därför skakar du. det är bra, och i stormens öga är det lugnt ska du se.

  • Anonymous, 8:19 am April 3, 2012:

    Kan det inte vara det att ditt liv är på A-rotation? Bok, resa, glam, i form.
    Sånt kan vara skrämmande, alltså framgång.

  • Jazzhands, 8:55 am April 3, 2012:

    Skrämmande indeed.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen