Mammas inlindade små paket med de allra, allra raraste intentionerna är alltid väldigt rörande. Oftast skjuter de rätt så fel men numera är mamma beredd på det och jag får lägga presenterna i två olika högar. De jag ämnar behålla (tyvärr alltid minsta högen) och de som jag tyvärr aldrig kommer att använda. En reflex i form av en älg hamnade där i år tillsammans med små saker från mammas resa till Marocko. Ljuslyktor och grejor. Kan ju inte hon veta, tycker man, att den där stilen inte är nåt för mig.

Men sådan är mamma:
a) är man utomlands bör man handla souvenirer
b) hellre fler paket med små grejor i än ett större

Däremot fattar jag inte varför hon fortfarande frågar om jag vill ha socker i teet när jag aldrig haft socker i teet någonsin.

Det blir ju vemodigt förstås. Men det var man väl beredd på, så är det ju jämt.

Det är en konstig matematik det där att de som inte närvarar är de som känns mest. Att man känner sig mer ensam när man är två än när man är själv under såna här tider.

Men äh, jag ser till att hålla mig busy denna julhelg istället och försöka att inte tänka så mycket på ensamhet och sånt. Inledde till exempel julafton med att gå till gymmet och springa en halvtimme. Blev sedan totalknäckt av vågen som inte alls gav mig det glada besked jag hade hoppats på. Tvärtom, det var dystra nyheter som levererades.

Fan.

• Postad 2012-12-25
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None