Det är inte samma sak förstås. Ensamhet och saknad är förstås behagligare med en tidig sommardag än en kall vinterdag. Hellre gråta i en Cadillac eller vad det heter. Och så vidare. Och det är skillnad på midsommar och jul. Alltså, det vilar ju ändå någonting mer fridfullt över midsommardagen än judagen, två helgdagar jag har svårt för. Midsommar är ändå att föredra.

Tack och lov var gårdagen, alltså midsommarafton, riktigt fin. Solsken, blommor och tjugofem tusen människor på Skansen. Varav jag var en. Jag hade inte någon familj med mig, eller ens en picknickfilt som många av de andra besökarna. Men det gjorde ingenting. Jag hade A med mig som när jag tänker på det faktiskt verkade värna mer om mitt välmående än traditionellt ölhetsande någonstans och det fanns djur att titta på och till och med klappa. Djur med snälla ögon, djur med varm andedräkt och nyfikna små nosar. En ren (ett djur jag sällan brytt mig om på Skansen) tittade på mig medan den låg i skuggan, sedan reste den sig och lunkade sakta mot mig. Den lät mig klappa den ruffiga pälsen, den kändes som hö, och stora tussar föll av eftersom den tappar vinterpälsen nu.
Jag åkte hem, gick genom spökstaden som är Stockholm. Allt stängt. Gick till tre mataffärer för att handla lite frukost (eller ärligt talat ha något att göra) och alla tre var stängda. Satte mig på en parkbänk på Nytorget. Tomt, såklart, men ändå inte riktigt så ensamt. Inte som julen, inte som den.

Midsommar är för evigt förknippat med pappa, det sitter i datumen, känslan. Som en svart, tung och ganska obekväm rock man tar på sig samma tid varje år. Saknadsrocken och ensamhetsrocken. Man känner att man vill, faktiskt måste, åka till graven även om jag inte för ett ögonblick tänker att det spelar någon roll för min far om jag åker dit eller inte. Han är borta, helt borta. Gravar är till för de levande, och just runt midsommar är det något som känns. Verkligen känns. Om än mindre än kring jul. Och om än mer idag på den mer stilla, mer sömniga midsommardagen än midsommarafton, med helghets och ledighet och åka bort i luften och svenska jordgubbar x-tra söta för trettio spänn och allt det där. Det kan man väl ändå ryckas med i någonstans, där kan man ändå känna lite smak av ledighet och förväntning på tungan.

För just igår var det faktiskt helt lugnt. Solen, ljuset, djuren. Smaken av strömming, ljudet av barn som precis fått en heliumballong i present. Lukten av Djurgården som är bryggkaffe, popcorn, barndom. Allt kan ändras på, inte en sekund kanske men i alla fall en förmiddag. Några timmar. Just då tänkte jag i alla fall inte på hur det känns att inte bli inkluderad, inte hittas bland de inbjudna på Facebookeventet och allt sånt som jag gör nu, just nu. Nej, just då tänkte jag inte på det utan på spökstadens lugn, på hur det visst går att ha trevligt på midsommar och att även om A kanske heller inte blivit inbjuden till någonting, vad vet jag, och han valde mig och Skansen som alternativ till att vara ensam, det vet jag inte, men han valde mig i alla fall. Mig och djuren. Så helt ensamma var vi ändå inte och renen ville bli klappad och strömmingen till middag smakade verkligen gott.

Sedan sov jag utan sömntabletter för andra natten i rad. En seger ändå.

• Postad 2013-06-22
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None