Jazzhands

Möten och intervjuer

Stressat. Mycket jobb. Alldeles för mycket. Så där så att jag måste smita iväg sent på kvällen och springa på ett löpband, som ett hamsterhjul.
För mycket som i att jag får ännu svårare att sova.

Men nu är perioden över, i alla fall är den där vansinnesstressen över. Den yttre då, men ekot är kvar i kroppen. Kroppen känner fortfarande stressen och vågar inte tro att den är över för den här gången.

Bland massor av saker (krönikor, artiklar, TV-jobb, redaktörsarbete…) så har jag gjort tre långa intervjuer på mycket kort tid. Långa intervjuer är de som är på minst ett uppslag i dagstidningen. Den sortens intervjuer som är viktiga, namnet hamnar på omslaget och tidningen skickar egen fotograf istället för att använda pressbilderna.

Egentligen gillar jag inte intervjuer. Jag kommer inte ifrån känslan att tränga mig på, att besvära. För det första. Sedan kommer jag aldrig på särskilt bra frågor. Allt personen vill säga finns väl i verket?
Jag är helt enkelt besvärad av intervjuer. Men jag gör dem ändå. För ibland är verket så pass intressant att jag vill prata om det (men det är ju inte detsamma som en intervju). Plus: ibland skriver jag bra texter efteråt även om jag våndas själva intervjumomentet.

Jag gillar inte min röst. Jag skulle kunna dra det till att säga att jag faktiskt avskyr den. Att transkribera är verkligen en plåga. Det säger alla journalister, såklart – för att det är det. Det är tidskrävande. Man hör hur fånig man låter. Och – lika illa – man hör vilka misstag man begår. Man missar följdfrågor, man avbryter, man låter osäker på sin sak. Usch och fy.
Kan man lära sig bli bättre av att lyssna på sina egna intervjuer? Ja, säkert. Men då måste man komma över den plågsamma upplevelsen först, sluta vara fixerad vid sin egen röst och istället lyssna med både lärarens och elevens öra. Sånt kan inte jag, jag ogillar min röst för mycket för det.

Hur som helst. Tre långa intervjuer. Två filmrelaterade och en bokrelaterad. Tre olika approacher. Och det var detta jag alltså skulle komma till:
Hur jag i första intervjun inte har några egna känslor till verket, hur jag inte vet mycket om objektet i fråga och hur jag får en känsla av ödmjukhet så fort vi ses. Hur jag vågar dra slutsatser och säga “kommer din känsla för mänskliga små känslomöten från din erfarenhet av att iaktta besökare på din klubb?”.
Resultatet är en jättebra intervju. I bemärkelsen att det är ett porträtt, en text med smak. Den kommer i GP på lördag.

Möte nummer två. Inte bra. Visste det redan innan. Man ska inte intervjua folk man har respekt för, det lär man sig ju den hårda vägen första gången det sker. Jag har en journalistvän som fortfarande blir sorgsen när hon tänker på gången hon intervjuade Ewan McGregor som hon sett som en hyvens kille, ett charmtroll med huvudet på skaft och hjärtat på rätta stället som man säger. Som var en stark crush redan i Brassed off (såklart) och aldrig slutat nära fantasier om ett intellektuellt framtida möte dem emellan. Men det första som händer är att han misstolkar eller helt enkelt inte begriper hennes fråga och ger henne ett förolämpande svar. Allt är förbi nu, hon ser på honom på duken med irritation och besvikelse.

Nå!

Möte nummer två. Inte bra. Jag tänker bara att allt jag skriver gör intervjupersonen bättre. Jag hör på inspelningen hur min röst anpassar sig till detta, den blir låg och nervös. Den pratar artikulerat som om frågorna ställs av en praoelev som försöker att göra som rektorn sagt. Det slutar med att jag efter intervjun ber om ursäkt för min trista, beundrande attityd. Då känns det bättre, texten blir bra men helt utan stolthet från min sida.

Intervju tre. En filmperson som så uppenbart inte vill prata om sig själv. Som är obekväm som objekt, säkert också som fysisk varelse. Han rör sig så som reserverade människor rör sig. De som man direkt förstår att man inte ska krama, ens ta i hand. Vissa människor vill kramas och bli kramade, andra inte. Det här är definitivt en inte.
Så hur intervjuar man en person som inte vill bli intervjuad? Jag vet inte. Men hör på bandet att min approach är att intervjua om svårigheten att prata om sig själv. Jag ogillar min röst, den är len och mjuk nu istället. Som jag verbalt försöker närma mig ett skrämt djur, bygga upp förtroendet så att jag vågar gå fram.

Som sagt. Outhärdligt. Intervjuer, transkriberingar. Jag fattar inte hur och varför folk gör dem.

  • Postad 2021-08-29
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

  • Victoria, 11:18 am August 29, 2021:

    Spelade för första gången in mig själv när jag hade ett APT på Teams. Jag är I chock. Rösten. Hur jag ser ut men framförallt hur jag låter. Fruktansvärt. Hur släpper man den självmedvetenheten? Har alltid inget svar som du märker.

  • Jazzhands, 1:22 pm August 31, 2021:

    Du sätter fingret på något. Hur situationer där ens egen röst förut inte varit närvarande plötsligt är det. Ungefär som situationer där ens utseende inte varit relevant plötsligt blivit det (som Teamsmöten). Men utseendena (och “ZoomFace”-effekten, dvs att folk blir mer medvetna om hur de ser ut i situationer där de inte vetat eller brytt sig om detta med följd att efterfrågan på estetiska injektioner och plastikkirurgi ökat under pandemin) är dokumenterade. Rösteffekten inte alls. Så du rör onekligen någonting här. Men antagligen – gissning – är det väl för att vi är så vana vid tex vårt utseende att vi liksom kommit att förlika oss med det, att acceptera att detta ansikte är mitt eftersom det nöts in hos oss. Rösten – inte alls! Man hör den ju varje dag men ändå hör man den så oerhört sällan. Borde vi lyssna på vår röst mer? Usch och fy. Läskiga tanke.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen