Gallo Jr, pris 1-8 miljoner kronor

Varför älskar jag Vincent Gallo så mycket? Jag vet inte. Han är ju inte ett svin men nästan. Han är galen. Han är republikan. Han bär päls. Han säger oförskämda saker. Han ställer aldrig upp på en intervju om han inte får vara på omslaget.
Men han är ju The Invincible Prince Vince, och det är svårt att värja sig mot det.

Jag tycker Buffalo 66 är mycket bra, och The Brown Bunny totalt missförstådd. Den är fin. Jag gillar den. Och dessutom har han ju en av de roligaste hemsidor jag stött på. Jag hänger där rätt ofta.

Länge har man kunnat köpa möjligheten att avla Vincents avkomma till priset av en miljon dollar. Leker med tanken att låta typ Aftonbladet starta en insamling åt mig för detta ändamål. Brukade de inte ha nån grej som hette “Återbäringen” förut, där man fick skicka in en önskan och så fick man pengar för att förverkliga?

Ungen får inte ta Vincents efternamn bara, det är ett krav, och jag måste skicka in en helfigursbild på mig själv innan. Men jag tror det är ok. Bara jag ligger lågt med att jag är svensk, han gillar inte svenskar. En gång mailade jag Vincent. Han mailade tillbaka med en halv förolämpning. Sedan mailade jag igen. Då sa han att svenskar är ett jävla pack. Jag tror att det är Fredrik Strages fel.

Nå. Om Aftonbladets läsare inte hjälper mig att samla ihop 8 miljoner kronor, så skulle ändå typ en mijon kronor räcka för en natt tillsammans med honom enligt senaste bet på hemsidan. Då får man göra vad man vill med mannen förutsatt att han godkänt foton, att man duschat och att man är fri från könssjukdomar. Han uppmanar också kvinnor att kolla in slutscenen i The Brown Bunny så att man är säker på att man pallar också. Lesbiska får rabatt. Om detta har jag skrivit lite i senaste Rodeo.

Jag – en bakvänd keps!

Finns det något mer genant än när en släkting, chef eller annan prominent figur sätter på sig en keps bak-och-fram och ska “rappa”?

Eller – snarare – finns det något hemskare, alla kategorier, än när folk ska “rappa” på skoj i halvformella sammanhang?

Nej, det finns det inte.

Jag har källor som säger att Malou von Sivers körde bak-och-fram-keps och rap på en personalfest på tv4.
Jag har en kompis som säger att hans relation till sina kusiner är i stort sett förstörd efter att de körde “rap” på deras farmors 80-årsdag.
Och slutligen; en annan kompis som berättar att ingen blev sig likt på Philips efter att avdelningschefen ställde sig på bordet, körde den gungande handgesten, och “rappade” om de duktiga medarbetarna.

Jag hade förresten en granne som plingade på mig en gång och frågade om jag kunde hjälpa henne skriva en “rap” som hon skulle sjunga för en kollega som fyllde 50. Hon sa “Du tycker ju om lite roliga grejor”. Det var då jag började klä mig i svart och slutade hälsa på folk i tvättstugan.

Nå.

Igår var det hårfint, men vi höll oss alltid inom den tunna gränsen. Så här: vännen P fyllde år. Eller, egentligen fyller han idag. Han gillar hiphop.
Som en skön födelsedagspresent till honom hade därför hans hiphophatande tjejkompis T hyrt den fetaste limon ever; vit sak med registreringsnummer BELAIR, spegel i taket, whiskyflaskor i dörren och enorma lädersäten. Och totally proffsig chaufför av KTH-snitt (lång, gänglig, artig). P blev totalt överraskad eftersom han lurats att tro att han skulle till Värmdö på skrivarläger. Yeah… Hans förvåning sjönk inte förrän ungefär en och en halv timme senare. Det hela var mycket vackert.

Alla skulle klä sig “hiphoppigt” eftersom P gillar hiphop. Det innebar ett visst problem för mig. Tjejerna körde string-som-sticker-upp-ovanför-jeansen (skitbra!) och bling, och lite classy lady i guldfodral. Jag valde den mindre obscena genren med träningsoverall, beanie och solglasögon.
Shit, alltså. I den stunden hade jag mer gemensamt med Malou von Sivers än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle ha. En av de märkligaste insikterna i år.

Vi cruisade på de mest folktomma gatorna ever. Var höll alla hus igår? Allvarligt? Jag har aldrig sett en mer övergiven stad.

Sedan blev det Riche där jag, i full gympaoverallsmundering, stötte på min gamla chef. Odd moment. Sedan till Berns bland alla slanka tjejer i fodral. Helvete alltså, jag har aldrig längtat så mycket efter ett par jeans.

Men här är poängen: från att göra en “rolig grej” (som i och för sig blev väldigt lyckad!) med att typ “klä” ut sig till hiphoppare (ingen bakvänd keps men ändå) är ju steget faktiskt riktigt, riktigt kort till att ställa sig på ett bord och rappa “på skoj”. Svindlande tanke.
Vad är skillnaden egentligen? Jag sprang runt och skrek YO ganska regelbundet igår (dock inte på Berns, God forbid) och jag dansade lite genom att typ gunga med knäna. Säg mig vad skillnaden är mellan mig och Malou von Sivers?
Eller, nej, kanske vill jag inte veta.