Det här är jag på semester

Det här är jag.
Jag dricker slushee i Venedig.
Jag är på semester.
Så här glad blir man på semester.

Men det är alltid samma visa. Det är dagen innan jag ska resa och jag är grinfärdig och vill ringa alla jag känner “en sista gång” för jag tror att jag ska vara borta för evigt, och jag börjar tänka om det var “rätt beslut” att köpa en biljett till Tokyo och allt sånt.
Det slår aldrig fel. Dagen innan resan blir det ångest. När man väl kommer fram blir det slushee och en fånigt leende.
Men än är vi inte där, nej, vi ska pinas lite först. Dumma hjärna.
Just nu har jag skrivit en lista på fem starka anledningar till att inte ringa upp vissa personer och böla i luren och be att få säga några väl valda ord innan jag stiger på planet jag kanske eller kanske inte kommer att återvända från. “Jag vill att du ska veta att jag….”
En av anlendingarna är “Men du blir ju alltid så här dagen innan du ska resa”.
Kom igen nu: Slushee.
Måste tänka på slusheen i Venedig istället. Finns det någon moralstärkande och ryggdunkande film man kan se mot sånt här?

Kent och Frank och dom

Ett gammalt skämt som kretsen kring min kompis Erik körde med förut var att Bo Kasper skulle kunna göra en låt som heter “Jag vill att det ska funka/mellan dig och mellan mig”.

Jag vet inte, men det var roligt då i alla fall. När Bo Kaspers var stora.

Jag gillar inte Kent, men visst skulle de kunna ha en låt som hette “Du är av en annan sort”?
Leo kom precis på det under en msn-konversation med mig.

leo: får man lön på fredag?
leo: iomed julhelg?
cahai: det borde man ju få inom rimlighetens alla gränser
cahai: inte för att jag får “lön” på det viset du menar när du talar om “lön”
leo: du är av en annan sort
leo: det låter som en kentlåt
cahai: men verkligen
leo: då kommer jag vara wealthy
leo: tre innestående “påläggslöner” á typ sextusen plus en grundlön
leo: då ska white man få
cahai: du kommer ju göra nåt skitdumt och spontant som att köpa en skinnväst sen bah “jag kan göra vad fan jag vill, jag är rik!” och bah bränna skiten på champagne och räkor på finlandsfärja
leo: jamen det är ju det jag vill men jag gör inget sånt bara 100 kr här och 100 kr där
leo: funderar dock på ett par dr martens kängor
leo: för första gången testa ny mark. lämna gympapjucken bakom mig
leo: eller måste man vara nazist för såna?
cahai: nej, bara gymnasist

Mitt liv som lyxlirare

Resestress, resestress, resestress. Det är idag den infinner sig. Allt som ska göras, alla man lovat fika med, all mat i kylen man hade tänkt kalasa på i veckan (ja, det kan ses som ett litet problem men alla som sett volymen på min kyl borde kunan känna med mig).
Det är Japan som hägrar. Jag har köpt guidebok och läselektyr; Chuck Klosterman. På någons (hej, Nanci!) ihärdiga begäran. Vad mer behöver jag för att inte sitta på flygplatsen och grina som jag brukar och tänka att det är synd om mig, att planet kommer störta och jag är ensammast i världen. Allt på en gång.
Tills jag kommer fram till min destination och plötsligt tycker att allt är en dröm och jag är världens glassigaste typ som får resa till exotiska platser i tjänsten, eller bara för att jag kan medan andra måste vänta tills semestern.

(Given kommentar: “Du behöver en reality check, det är vad du behöver”. Jag besparar alla lustigkurrar där ute den kommentaren)

Brian Emo

Att inte filmskaparna gör fler emofilmer. Nu har jag varit på söder och ännu en gång tvingats ta stora kliv över grupper av emokids som sitter tillsammans på gatan. Jag tror inte att det är jag som är mossig, jag tror verkligen att de blivit flera denna vecka.
En trend som filmskapare världen över borde ta till sig.
Just nu finns det liksom bara en emoregissör; Tim Burton. Och mesta möjliga emofilmen Sweeney Todd går upp nästa år (pax för att inte gå på premiären, och trängas bland tonåringar med skärsår). Men det borde finnas fler. Det borde vara dags för en uppföljare till Interview with a Vampire. Man borde köra Edward Scissorhands i 3D. Det finns just nu en fet lucka i filmbranschen som bara väntar på att fyllas. Emokidsen gör dessutom allt i grupp så räkna med horder som skulle sega sig fram till Skandia om man bara hade vett att nischa sig.
Dock borde man också visa En familj som andra för att visa kidsen att det finns alternativ.

Julmust, it’s a must!

1. Var på stan med vännen K. Pernilla August går förbi. Vännen säger, exalterat “Såg du? Det var Star Wars mamma!”

2. Jag säger “Jag har gått med i en klubb på Facebook som du borde gilla! Den heter I Vantör tills vi dör!”
Vännen, inte entusiastisk: “Ja..ha…”
Jag: “Men det är ju superbra ju, du måste gå med!”
Vännen: “Vad hette den?”
Jag: “I Vantör tills vi dör!”
Vänner: “Mmm…”

Tystnad.

Vännen: “Men vem är den där Ivan Tör då?”

Julmust, it's a must!

1. Var på stan med vännen K. Pernilla August går förbi. Vännen säger, exalterat “Såg du? Det var Star Wars mamma!”

2. Jag säger “Jag har gått med i en klubb på Facebook som du borde gilla! Den heter I Vantör tills vi dör!”
Vännen, inte entusiastisk: “Ja..ha…”
Jag: “Men det är ju superbra ju, du måste gå med!”
Vännen: “Vad hette den?”
Jag: “I Vantör tills vi dör!”
Vänner: “Mmm…”

Tystnad.

Vännen: “Men vem är den där Ivan Tör då?”

St. Emos Fire

Vad är grejen med alla emo-kids som plötsligt poppat upp i stan? Eller har de funnits där länge? Just idag tyckte jag mig se ovanligt många. Tycker de om kyla? De tycker i alla fall om att sitta ned på marken, tillsammans, i grupp precis som lemurer.
En gång hörde jag Ronny Svensson, filmmannen med guldtand, säga att han hade en “emodotter”.
Jag tyckte det var fint. Som en pappa som liksom fattat dotterns stil. “Jag har en synthdotter”, “Jag har en gothdotter”.
Men nu börjar jag undra om det där med emo är så bra egentligen. Alla tonåringar mår ju dåligt och skriver dikter om ensamhet, och kanske är det fint att det finns en slags livsstil där man inte försöker ta sig ur det hela utan tvärtom omfamnar ingen-förstår-mig-tiden?
Men alla har rätt till en riktigt jobbig tonårstid. Jobbigt att vara deprimerad sextonåring och alla bah “Men Gud vad du är emo”.

Facebook har räddat mig från skammen!

Försökte värva medlemmar till min Facebook-grupp (Vi som lärt oss den hårda vägen att känslig info inte ska skickas digitalt) över glöggen igår men det gick inte bra. “Jag har inte gjort bort mig som du har” var ursäkten.
Men hallå, man kan vara stödmedlem ju!
På gruppens hemsida kan man bikta sig och skriva om När Det Gick Fel. Det har jag gjort. Det där olyckliga sms:et som hamnade hos fel person. Det där mailet som gick till chefen. Och så vidare. Bli stödmedlem och ta del av guldgruvan. Bli medlem och låt dina inre demoner släppas fria, du kommer må så mycket bättre. Se på mig, jag borde egentligen bo under en sten och absolut inte visa mig offentligt efter diverse missöden men Facebook har räddat mig från skammen, och det är potentiella stödmedlemmar (som du) som står för den bedriften.

Upptäcksfärden fortsätter

Herregud, det finns ju vaniljglögg också. Idag är det glöggdags igen. Jag kommer att ha med mig en riktigt exotisk sak i form av lingonglögg, vilket var en födelsedagspresent. Jag har självklart en röd, stickad tröja på mig. Jag tycker inte att man ska se ned på sånt. Minns att såna här glöggkvällar med före detta kollegor är det närmaste jag kommer firmafester, och då tycker jag att man ska köra hela racet. Jag är ju lätt sekreterartypen som gör allting lite för mycket. Har med mig present till värdfolket, en fet chokladkaka som blev över sedan födelsedagskalaset, och ett glatt humör.
Och min röda, stickade tröja.
Hade jag varit man hade jag haft julslips. En med julgranskulor eller tomtar på. Kan jag hjälpa att jag inte är anställd? Jo, det kan jag ju men i alla fall. Rent retoriskt.
Jag har ett par örhängen som ser ut som julgranskulor. Men jag har också, tack och lov, ett visst sinne för när saker och ting går för långt.

It’s Hard to be a Saint in the City

En fråga har uppstått. Vad betyder en “poke” på Facebook egentligen? Vissa hävdar att det har sexuella anspelningar. Stämmer det?