Digital bo(r)tgöring

Jag har startat en grupp på Facebook som heter Vi som lärt oss den hårda vägen att känslig info inte ska skickas digitalt.
Egentligen ville jag ha ett annat namn. Vi som lärt oss den hårda vägen att det man tror är privat på Facebook inte alltid är det till exempel eller helt enkelt Vi som ständigt gör bort oss på Facebook.

På förekommen anledning, givetvis. Jag är en åsna. Och nu måste jag fly landet. Så jag åker till Tokyo den 22 december för att bli en bättre människa. En som tänker först och agerar sen, till exempel.

Förlåt alla.

Skäl nummer ett till att jag inte ska dricka alkohol

Jag går med Kalle till en födelsedagsfest för Lovisas kompis. Det är kanske trettio pers eller mer där. Det finns karaoke. Jag känner inte födelsedagsbarnet. Bara Kalle och Lovisa. Men ändå blir jag på nåt vis karaokeansvarig och får vara den som knappar in sångerna och ser till att det rullar. Jag dricker som vanligt inte en droppe och ändå är det jag som står där och skriker fram Born in the USA.
Tänk då hur det hade varit om jag hade druckit. Allvarligt. Mitt sinne klarar inte ens tanken. Det är för pinsamt.

Tips som inte är ett tips

Den 10-14 januari. Egentligen vill jag inte säga vad som händer. Det är bara för skönt. Men det blir ju Seinfeldhelg på Rica hotel. Med Seinfeldmaraton, och Seinfeldgrejor på menyn, typ sånt de äter i serien.
Låter inte det fantastiskt så säg?
Men glöm att du läste det här. Jag vill hinna få bord. Det kommer bli sjukt populärt. Ju.

Beträffande romantiska regnfantasier

Ja exakt. Beträffande romantiska regnfantasier så måste Fyra bröllop och en begravning var en av de mest fulländade sådana. Den gick på tv igår.

Tänk att få säga saker som “Regnar det fortfarande, jag var inte medveten om det”. Medan mannen i blöt, vit skjorta tar ens ansikte i sina händer och…ja, du vet.

Kom att tänka på en annan sak. Filmskribenter. Jag undrar om filmskribenter är mer eller mindre romantikbenägna än andra människor.
De har ju å ena sidan huvudet fullt av så många romantiska filmscener att en enkel chat up-line inte funkar på dem, liksom. De ser bara bilder av kyssar i regn, någon som springer i kapp med ett rullande tåg och två som rusar genom ett majsfält. De accepterar bara kärlek i form av blixtnedslag.

Eller så är det tvärtom.

Alla dessa filmer om romantik har gjort dem helt immuna. De fäller inte en tår när droskan åker bort i skymningen, i slutet av Återstoden av dagen.
De rycker på axlarna när Hugh Grant, inför en fullsatt konferensspublik, deklarerar att han måste få vara med Julia Roberts i Notting Hill.
De tycker att regn är blött. Det är “bara på film” sånt funkar.

Det finns också en tredje teori. Att deras filmskallar är så fulla av filmkunskaper och namn på regissörer och årtionden att deras sociala förmåga hämmas. De förstår inte när någon subtilt försöker säga dem något i stil med “Skulle du kunna tänka dig..”. De fattar inte sånt.
Bjuder man ut dem fattar de inte att det är en dejt, om man inte också spelar Merchant-Ivory-musik i bakgrunden eller möjligen droppar lines från You’ve Got Mail.

Jag vet inte. Själv tror jag att jag blivit yrkesskadad i stil med version nummer ett. Idag klev jag ut ur tvättstugan med tvättkorgen i högsta hugg och blev förvånad och besviken över att ingen stod där och sa “Hi there. You need help with that? I am Frank, your new neighbour by the way…”

Det enda raka

Jag ska göra det. Jag ska fotografera min jacka och ha en omröstning. Just nu står det 70/30 i diskussionen om huruvida det är en bombarjacka eller inte.

Är detta acceptabelt?

Säger man “strul” nu för tiden? Alltså om någon man “strulat” med. Gör man det? Jag måste få veta.

Italienskan som sa rara saker, till slut

Junkets. Där den högsta koncentrationen av galningar och jobbiga människor i beanies samlas. En av de mest jobbiga någonsin var en italienska. Hon frågade Matt Groening om han tyckte om Snobben. Det är ju “också en tecknad serie”.

Jag var arg på henne hela veckan. Men sista dagen sa hon, på sin brutna engelska, att jag var “a real Scarlet Johansson, you really are, I have been watching you, you really are, you are Scarlet Johansson” och i samma sekund förlät jag henne för allt naturligtvis.

Jag är tyvärr inte lik Scarlet. Italienskan snackade skit. Men jag tänker på henne ändå.
Scarlet alltså.
I jul bär det nämligen av till Tokyo igen.
Jag tänker packa iPoden full av mina blandskivor och gå omkring, gärna vilse, under ett genomskinligt paraply och lyssna på lugna låtar om män som inte har något kvar att förlora.

Jag ska åka till Harajuku och känna mig mogen, när ungdomarna drar förbi i sina mangakostymer och sina söta skoluniformer.

Jag ska handla konstiga köksredskap.

Jag ska äta sushi högst upp i en skrapa medan jag tänker “Nu firar de jul därhemma”.

Jag ska vila.

Jag ska inte tänka på sånt jag inte bör tänka på.

Jag ska öva trolleritrick.

Jag ska bli lugn.

Italienskan som sa rara saker, till slut

Junkets. Där den högsta koncentrationen av galningar och jobbiga människor i beanies samlas. En av de mest jobbiga någonsin var en italienska. Hon frågade Matt Groening om han tyckte om Snobben. Det är ju “också en tecknad serie”.

Jag var arg på henne hela veckan. Men sista dagen sa hon, på sin brutna engelska, att jag var “a real Scarlet Johansson, you really are, I have been watching you, you really are, you are Scarlet Johansson” och i samma sekund förlät jag henne för allt naturligtvis.

Jag är tyvärr inte lik Scarlet. Italienskan snackade skit. Men jag tänker på henne ändå.
Scarlet alltså.
I jul bär det nämligen av till Tokyo igen.
Jag tänker packa iPoden full av mina blandskivor och gå omkring, gärna vilse, under ett genomskinligt paraply och lyssna på lugna låtar om män som inte har något kvar att förlora.

Jag ska åka till Harajuku och känna mig mogen, när ungdomarna drar förbi i sina mangakostymer och sina söta skoluniformer.

Jag ska handla konstiga köksredskap.

Jag ska äta sushi högst upp i en skrapa medan jag tänker “Nu firar de jul därhemma”.

Jag ska vila.

Jag ska inte tänka på sånt jag inte bör tänka på.

Jag ska öva trolleritrick.

Jag ska bli lugn.

Missuppfattningar

Det har uppkommit missuppfattningar om mig på senaste tiden. Det stör mig.

1. Min bombarjacka.
Just nu står det 50-50 mellan de två lägren. De som anser att jag har en bombarjacka och de som hävdar att det inte alls är en bombarjacka.
Finns även en liten utbrytargrupp, ledd av Fia Fjelde, som hävdar att mitt favoritplagg kan kallas en “uppdaterad variant”.
Jag vet ju mycket väl vad det är jag har på mig. Jag gick i Rågsvedsskolan. Och därmed är frågan besvarad, anser jag.

2. Serial Dating.
Men nej, det är ingenting jag sysslar med alls! I motsats till urban mytologi. Jag har ju alltid hävdat att Charlotte är den bästa i Sex and the City ju! Den enda med lite klass, banne mig. En hopplös romantiker, javisst, men också klar över vad gränsen går.

3. Mitt ursprung.
Högdalen är, som alla vet, mer än bara en fysisk plats. Det är “a state of mind”. Jag kommer inte från Högdalen men jag kommer från Högdalen, hänger du med?
Jag är uppvuxen i Hagsätra, gick i Rågsveds högstadium, gick i Farsta gymnasium och fick min första egna lägenhet i Högdalen. See? It is all connected.

4. Min våldsfobi.
Nej, jag kan faktiskt inte förklara hur jag kan se på 24 utan större problem men vägrar se The Wire.

Visdomsord jag glömt. Del ett.

“Originality consists in trying to be like everyone else – and failing”