Frilanssommar – A Day in the Life of…

Vaknar halv elva och drabbas av extremt dåligt samvete. “Halva dagen” har ju gått!
Skriver några rader om Arkiv X för att känna mig nyttig men tröttnar och börjar skruva i min nya hallhylla istället. Jag borrade upp den alldeles själv igår. Det kom svart grus ut ur väggen. Jag är rädd att den när som helst ska ramla ned.
Beställer Queer as Folk från nätet.
Läser på om Dark Knight.
Äter en billighets-Risifrutti av okänt märke och drabbas återigen av dåligt samvete. Jag borde skicka lite fakturor, maila lite filmfolk och skriva klart mitt inspelningsrep för Allt om film.
Det blir Facebook istället. Sen rensar jag tidningar och slänger nästan min artikel i DN. Hejdar mig i sista stund och tänker att den kan vara bra att ha.
Sätter mig med inspelningsrepet igen. Får mail om intervjuer. Svarar. Skickar lite andra jobbmail av bara farten, och bokar en biljett till Venedig. Filmfestival!
Sedan ringer mormor och ber om ursäkt för att hon stör. “Du har väl mycket att göra som vanligt” säger hon blygt.
Jag får dåligt samvete igen.
När vi lagt på tar jag en 88:an ur frysen och lägger mig raklång på soffan. Utanför fönstret hör jag ljudet av folk som arbetar.

Voulez-vous sluta sätta handen mot munnen?

Jag såg förresten Mamma Mia.
En högst njutbar upplevelse, även i en fullsatt salong på Saga där spontana applåder infann sig på lite oväntade ställen. Bennys cameo applåderade jag också åt men det ska mycket till innan jag applåderar Meryls överdramatiska gester.
Kom igen nu.
Meryl Streeep alltså.
Hon känns för mig väldigt mycket som kejsarens nya kläder. Hon är duktig på “det hon gör” och med det menar jag att välja roller anpassade efter hennes register.
Jag tycker att hon är som bäst i Adaptation där hon provar lite nya ansiktsuttryck och inte samma dramatiska gest där hon sätter ena handen gracilt för munnen, stänger ögonen för en sekund och rätar lite på rygg och hals.
Kom igen.
Hon har gjort det sedan Mitt Afrika. Hela Andarnas hus bygger på den gesten och Broarna över Madison County är en film helt och hållet dedikerad till Meryls patenterade handspel.
Nu också i Mamma Mia.

“The Winner Takes it all” kvider hon framför en “eftertänksam” Pierce Brosnan och kör handgrejen.

Oscarsklipp.
Stegrande musik på det.
Gripande?

Jag tuggar dumlekola och himlar med ögonen i biomörkret.

Varför råder det en sådan obestridlig koncensus om Meryl och hur bra hon är? Dikt och förbannad lögn, tycker jag. Men förnekar inte att hon har kvalitéer och talang.

Och en annan grej: bredbenta damer i medelåldern.

Det är alltså inte bara Colin Nutley som anser att dansa bredbent är det mest frigjorda en kvinna kan göra (näst efter att åka motorcykel), det verkar vara en allmän uppfattning i filmvärlden.

Meryls crew – med Julie Walters i spetsen – dansar inte bara bredbent (hon bedyrar för övrigt att hon inte behöver “nån karl” aka “frigjord”) utan kör ett och annat Elvis-steg.
Det är så smärtsamt att man måste titta bort. Men publiken verkar älska det, det blir både skratt och handklapp.

Själv blev jag mest förtjust i den totala musikalscenen med Voulez-vous. Svulstiga toner, fräck dans med koordinerade danssteg i grupp.
Jag är förförd.

Supernäsan

Kan det verkligen stämma detta? Att världens största potatisnäsa (jag väljer det politiskt mer korrekta ordet) levererar någon typ av musik? Dessutom så pass hipp att han får uppträda på Debaser?
Upplys mig!

Bevara Sverige Svängande

Funderar på att skapa nån form av vänförening för dansbandsmänniskor.
“Vi som inte lyssnar på dansband men erkänner deras rätt i samhället”?
Någonting sådant.
Mitt samvete tynger mig.
Och As ord “Christer Sjögren är Sveriges Frank Sinatra“.
Vi vågar bara inte erkänna det.

“Vi som erkänner Christer Sjögren som vårt lands Frank Sinatra”?

Vår tids samer

Jag tänker på gårdagens Allsång på Skansen och kommer på en grej, så självklar och tydlig att jag skäms.

Det är under ett samtal med sång- och dansmannen Mattias D om textraden “Ska vi träta, älska eller krossa mer porslin?” som Lasse Stefanz framförde igår som det slår mig: dansbandsmänniskorna är vårt samhälles indianer.
Eller ska man säga samer?

Dessa urinvånare, som kör på i rakt nedstigande led från gamla tiders musiktraditioner, som vägrar påverkas av rådande trender utan kör på med renar och mössor med stora bollar på.

Alltså med fransar på mockajackan, och textrader som den ovan.

De är bespottade, skändade och hånade. Till och med – som Mattias påpekade – förpassade till reservat, alltså folkparkerna.
Dessa har också en del gemensamt med kasinon, vilka numera oftast drivs av indianer i USA. Bland indianer är också andelen alkoholister stor, vilket också hittar sin motsvarighet i folkparkspubliken, eventuellt.

Jag känner plötsligt för dansbandsmusiken och musikerna. De kämpar år ut och år in för sin sak – för rätten att bli tagna på allvar!
Rätten att få bära kostymer i siden och stava sina namn med Z!
Rätten att rimma “mår” med “kaffetår”!
Rätten att få uttala Oklahoma med “å”!

De vill blir erkända, helt enkelt. Och vad är ett större erkännande än att vara med i Allsång på Skansen?
Och vad händer när de äntligen kommer med? Jo, jag hånar dem, som den gemena svenne jag är. Så himla simpelt. Jag känner mig rent av rasistisk.
Så jag tar tillbaks allting, bockar och niger som allra ödmjukast och erkänner mitt misstag.

Abstinensen kickar in

Jag är beredd att gå på en pressvisning, vilken som helst. Har abstinens.

Får en inbjudan till galapremiären av Kung-Fu Panda med posten. Alltså, så desperat är jag inte av lite filmvisning men närapå.
Jag blir provocerad. Vilken konstig C-lista ligger mitt namn på, när man skickar mig inbjudningar till det här?
Jag äcklas av tanken av kändismorsor och deras poserande ungar som kommer dyka upp på den popcorn i handen och en gratisbandana runt pannan. Och jag? No way.
Och – en kung-fu-sparkande panda? Allvarligt? Nog för att min filmtröskel är låg men nån måtta får det vara.

Jag är, som sagt, inte där ännu men jag börjar känna nån slags filmabstinens. Nu har jag inte varit på en visning på kanske en vecka. Det är mycket. Men jag ska se Mamma Mia på fredag med A och Linnéa. Det blir bra. Linnéa yrkar på allsång, hon har börjat sin lilla kampanj redan nu.
Jag vet inte, jag såg videon till One of Us på You Tube och blev helt svajig. Agnetha har packat ned hela sitt hem i flyttlådor och sätter sig ned på en låda och bläddrar bland några gamla fotografier från en gladare tid.
“One of us is crying“, konstaterar hon. Sedan är det flytt. Agnetha bär lådor och hänger upp tavlor. Hon rotar i en bokhög där bland annat titeln “Att leva tillsammans” syns en kort sekund.
Videon känns precis som min sista natt i gamla lägenheten kändes. Till skillnad från this baby som jag besitter ett förstahandskontrakt på numera. “Hemtrevligt” konstaterade A igår, och jag spann som en katt inombords.

Jag kollar vidare på sorgliga You Tube-låtar med ABBA och försöker skriva något vettigt om Björn och Benny till amerikanska People, eller om det är engelska. Jag får bra betalt och jag har deadline om tjugo minuter.
Men som vanligt så flyter jag iväg och gör annat istället.
Som att blogga.
Detta inlägg.
I detta nu.

Köttets lust

“Kötta” hette ett danssteg förr i tiden. Jag minns det från högstadiet. “Dags att kötta” sa jag igår när vi skulle steka lövbiff.
Men inget av det går upp mot dagens köttaktiviteter.

Jag ska skriva om kött i en tidning. Bra kött, hur man steker kött, hur man grillar och hur man långkokar kött. Nötkött, ljust kött, fågelkött och betydelsen av egengjord fond.
Kött.
Bara kött.

Jag pratade med en trevlig, köttkunnig tjej i morse. Hon hade kritvita tänder, fräknar och såg ut som hälsan själv. Ska man göra reklam för nyttig yoghurt eller köttets positiva inverkan på hyn bör man anlita henne som modell.
Jag hade ingen aning om att det fanns så mycket att säga – och kunna – om kött.

Som att lammet smakar och ser annorlunda ut på hösten, jämfört med våren. Som att man ska steka köttet “med kappan på” för att få det saftigt. Som att marmoreringen är jätteviktig, för det fettet smälter liksom in i köttet.
Kött, kött.

Kollade på bilder på kött, såg kött på nära håll, lärde mig vilka delar som heter vad (en T-bone steak innehåller oftast två olika sorters kött!).

Sedan handlade jag lax. Inte i nån slags protest utan av förvirring, tror jag. Trots att jag bara snackade om kött hela förmiddagen så kändes den som om jag gick på Atkins när jag drog därifrån.

Det blir lax ikväll.

Tête à tête

Okej, nu blir det personligt. Inte meningen, men jag kan inte låta bli.

Jag har aldrig varit i Polen förut i hela mitt liv. Förrän nu.

Dumt av mig. Min pappa föddes där, han reste dit många somrar och kom hem brunbränd, lite skäggigare och med väskan full av polsk korv som alltid fick ockupera kylens nedre del. Alla grejor i kylen smakade korv efter ett par dagar.

Jag har aldrig varit här. Och det gör mig ledsen.

Jag ser en del av min far här som jag inte kände till förut, och så en annan del som jag kände till men inte fattade.

All skog, till exempel. Pappa älskade mörk, karg, barrskog. Här är det fullt av den, men inte på det där hotfulla, dystra sättet. Skogen här är lugn och fin. Man skulle kunna säga gullig. Jag fattar nu, det gör jag.

Och kläderna. Jag tyckte alltid pappa hade en skön stil. Beiga chinos, en t-shirt och en väst med massor av fickor. Keps på det och skor med kardborrar, av märket “Gepard”.

I Hagsätra, där han bodde och där jag växte upp, såg gubbarna helt annorlunda ut, men här ser jag många som ser ut som han. Pappa hade fortfarande massa Polen i sig inser jag vemodigt.

Jag ser honom plötsligt överallt.

Ännu vemodigare är det hos Jurek och Hela – min farbror och hans fru. De pratar ingen engelska. Eller, jo, Jurek pratar litegrann. Han visade mig boken han lärt sig sina engelska fraser ur. Bladen är gulnade och alla har tappat fästet från boken så de ramlar med i knät när man slår upp den. En mening lyder “I wish to send a telegram”, en annan “No, we don’ have any”.
Jurek har aldrig hört hur dessa ord ska uttalas. Han vet bara hur de stavas. Det gör att hans engelska stundtals är obegriplig.
Jag försöker förstå och han blir lite frustrerad och upprepar sina hemmasnickrade meningar och slår med handen i luften och ibland avslutar han med en suck och ett “dobre…” som jag vet betyder “bra” på polska.
Det är ungefär allt jag kan på polska.
Kommunikationen mellan oss är ett problem.

Jurek och Hela bor i en pytteliten tvåa. Allt är gammalt och nedgånget men rent och prydligt. Överallt står det modellflygplan som Jurek byggt uppradade. På hyllor, i vitrinskåp och bland finporslinet. Han har till och med hängt upp ett par i lampkronan.
“My hobbies” säger han. “My hobbies”.
Han pekar på planen och på ett gäng militärtanks som han också byggt ihop, som står på rad framför tvn.

Hela har ont i knäna och går aldrig ut. Hon vaggar fram och tillbaka sakta med sin rollator och talar för sig själv. Hon sliter i köket med att trolla fram den ena rätten efter den andra. Alla rätter är feta, majonnäsiga, stekta, flottiga eller torra. Men de är många och Hela lagar dem omsorgsfullt. Hon tillbringar hela förmiddagen i köket, minst fem rätter dukar upp till middag. Jurek slår upp vad de heter i ett lexikon.
“Patty” säger han och pekar på små piroger.
“Dumplings!” utbrister han och pekar på friterade jordgubbar.
“Dumplings” skockar han igen och fnissar som om det är ett roligt ord. Det kanske det är, på polska.

Sedan insisterar Hela på att ge mig en ring med en blå sten. Hon pratar länge på polska med len röst. Hon ser mig i ögonen hela tiden och jag begriper inte ett ord. Men jag fattar att hon verkligen vill ge mig den där ringen och jag blir väldigt rörd. Jag kramar om henne och hon kysser min kind.
Jurek säger att Hela tycker att jag liknar pappa.

Jag känner mig alldeles vimmelkantig av deras hem som är så grått, deras generositet trots att de inget har och alla foton av pappa som plötsligt läggs framför mig.
Brunbränd pappa som campar.
Glad pappa som poserar framför en Audi
Nyvaken pappa utanför ett tält och pappa som hänger lite omotiverat framför en kanon. Jurek måste tagit bilden, han gillar ju kanoner och tanks.
Det är pappa och det är samtidigt inte pappa. Jag ser att det är han, men det är inte helt och hållet min pappa. Han ser så annorlunda ut.

Jag ser en gammal, sliten Casio-klocka från 80-talet på en byrå och känner igen den. “From Izydor?” säger jag. Jurek blir glad. “Yes! Present of Izydor!” säger han glatt och tar upp det lilla uret. Han sätter det på armen.

Han finns överallt. Det är tröttsamt och jag somnar snabbt första natten. Jag tänker lite på att det bara tar en timme med flyg hit, till Gdansk, men inte förrän nu, när pappa inte längre kan visa mig sitt liv, har jag tagit mig hit. Men jag orkar inte tänka den tanken ut, så jag somnar istället.

Manlig bakdel av europeiskt snitt

Jeans sitter olika på olika människor.

I synnerhet i olika länder.

Till höger ses herrjeans av sk. europeiskt snitt:
Slapp i rumpan, dock högt uppdragna, tajt åtdraget skärp. Vida lår, smalnande anklar.

Jag befinner mig på kontinenten just nu. Här dominerar den centraleuropeiska jeansmodellen, med tillhörande blå nyans som demonstreras till höger. Märket är Levis men många andra märken syns också.

Jag ber att få inflika ett citat signerat vännen, flygvärdinnan och trubaduren K. Han säger alltid bra saker. Så här säger han om jeans:
“Det finns två sorters jeans; de som formar kroppen och de som kroppen formar sig efter”.

Min bror och jag

Inte direkt en magisk slående likhet men det skulle kanske kunna vara så.
Om jag envisades med att ha glajjor lite oftare till exempel.
Då kanske jag också skulle få vara gärstvärd(inna) i Saturday Night Live, precis som Rainn. Vi kunde bli det där roliga syskonparet som alla älskar. Idé!

Han skriver för övrigt en blogg som sin rollfigur Dwight. Det borde fler göra. Blogga som sin rollfigur.

Tänk att läsa Jack Bauers blogg, till exempel. Eller Dexters.

Rainn var för övrigt kandidat till rollen som G.O.B. i Arrested Development. Det stod mellan honom och Will Arnett. True fact!