"Best gelato in the Bev"

Bara Beverly Hills for hela slanten idag. Jag flashar min fetring for allt och alla. Ibland har jag den pa ringfingret sa att folk ska tro att jag gift mig galet rikt. Ibland pa mittenfingret sa att jag ska framsta som konstnarlig bohem.

Jag hatar systemet med att trycka en dollarsedel i naven pa alla som kor fram var bil. Pa hotellet. Varje gang vi kommer tillbaka efter en shoppingtur och stiger ur fordonet med vara kassar star det en liten mexikan dar och haller upp dorren och honom maste vi ge stash. Sedan maste vi ge bilnycklarna till en annan man sa att han kan parkera var bil. Som om vi inte kan det sjalva. Och for det maste vi ge honom en slant nar han sedan kor fram den at oss nasta gang vi ska ut. Som om vi inte kunde hamtat bilen sjalva. Parkeringen ar tva meter fran hotellinganen.

Idag handlade vi pa white trash-paradiset Target. Jag alskar Target. Bara billiga, skona grejor. Linnea grat nastan nar hon insag att hon inte kunde kopa en en meter hog dansande flamingo, som dessutom kunde lysa och hade en tomteluva pa huvudet. Jag kopte en pyjamas med apor pa till morsan, och en tvalflaska i form av en enorm kotte. Nojd. Mycket nojd.

Pa sondag borjar jobbet. Da ska jag spendera en dag med My Name is Earl-folket. Ah, allt man maste gora for brodfodan…

LA Lady

Det ar alltid fint att vara har. Hur jag an forsoker uttrycka det kommer det att lata pampigt och uppblast men jag gillar verkligen att vara har. Jag blir glad nar jag hittar, blir varm nar jag minns att “det ligger en bra pappershandel runt hornet” och far hora att restaurangen jag gillar ar en local favourite men sallan uppmarksammad.

Na.

Jag och Linnea ar bada Typ A-personer sa vi betar av alla vara favoritstallen i en galet effektiv takt, och kanner oss i det narmaste duktiga nar vi handlar och blir klara pa nagon slags utsatt tid och sedan star dar med klockan i handen och kassar i naven.

Idag kopte jag en obcent stor och dyr ring. Jag sag den och sedan kunde jag inte sluta tanka pa den. Jag som knappt anvander smycken. Den ar stor som en eremitkrafta. Jag har en eremitkrafta pa fingret. Jag ser det som en forlovningsring. Jag och LA. Forever.

"Packad och glad"

Slöpackar lite och lyssnar på Carpenters. För att bota min flygpanik (jag ber att få skilja på flygrädsla och flygpanik) ska jag äta en hamburgare på söderbröderna Olsson om exakt en timme.

Jag fattar inte Kristina Frostenson. Det står i DN att hon blivit lekfullare. Jag borde enligt logik bli provocerad (A frågar varför jag inte är det), men jag blir mest road. Lite som kejsarens nya kläder-road.

M flinar också när han läser att hon blivit “lekfull” och frågar om jag inte tycker att det är på tiden. Han tror nog också att det provocerar mig. Jag tror att det roar honom när jag blir provocerad. Han för gärna in samtalet på “modern konst”. Troligtvis av den anledningen. Ack, mitt blodtryck…

Modern konst gör mig provocerad. Liksom i stort sett allt på Svenskt Tenn. Faktum är att jag inte tror att det finns nåt som gör mig mer förbannad än Svenskt Tenn. Det skulle väl vara de som handlar där då.

Så provoceras jag av Cornelis. A börjar skalda Bellman. Det gör mig inte provocerad, bara lite slö i hjärnan. Jag säger “Men vet du att barn är ett folk och de bor i ett främmande land?”. Han svarar genom att citera resten, och slå ut med armarna på “Där går en flicka! Hon samlar på stenar! Hon har en miljoooon!”.

Sånt gillar jag honom för.

A tar fram sin gitarr och sjunger trubadurlåtar. Mest för att reta mig. Jag blir generad. Det är nåt med trubadurer och deras äkta känslor som gör mig generad. Två gånger har han skrämt mig genom att föreslå att han ska ta fram gitarren när jag fyller år och gå genom rummet fullt av gäster och sjunga trubadurlåt.
Sånt gör mig lite rädd och mycket generad.

Men inte en halvtimmes långt Face2Face med Sveriges nästa filmhopp Ruben Östlund! Det ska jag hålla den 21:a kl. 18.00 på Filmfestivalen (filmvisning först, givetvis). Kom!

Panic at the flygplats

Det har med en massa saker att göra, förstås. Som Dantes helvete. Olika nivåer.

Känslan av att “nåt kan hända” medan man själv är långt bort är jobbig. Nån kan ju dö, för bövelen. Minst.
Känslan av att vara helt utlämnad till andra är också irriterande; piloten i det här fallet, och flygplansmänniskor som säger “Flygningen är inställd, nej, du får vänta, det är inget vi kan göra”.

Sen det här med hej då och man vet inte om man kommer se dem igen. Folket man säger hej då till. Hej då kan bli adjö när man reser bort.

Sen, om vi tar det en nivå djupare då, så dog min pappa på en resa och jag hann inte fram i tid.

Och så går vi ned i djupet ytterligare ett steg, och konstaterar att han också jobbade på båt vilket gjorde att man sa hej då till honom i tid och otid och hoppades att det inte skulle bli storm och hemska vågor och ond, bråd död till nästa gång vi skulle ses. När det skulle komma att bli, det visste man aldrig. Inte han heller.

Och resultatet? Tja, en slags ensamhetsattack, en smygande gråtpanik som går ut på att man är ensam i hela världen, totalstrandad nånstans och när man kommer hem är allt förändrat och alla man känner och bryr sig om har kommit på att de har det mycket bättre utan mig. Typ så.

Ska det här verkligen påverka en skön jobbresa till LA där jag vanligtvis har det toppen? Ja, det ska tydligen det, anser min hjärna. Men den ska passa sig, jag bussar terapeuten på den. Så det så.

"Vi är alla vinnare"

Okej, alla som satte sina spelpengar på att min flygpanik skulle kicka in idag alltså två dagar innan avresa vinner tre gånger pengarna eftersom jag as of now klockan tio på fredagsförmiddagen börjar känna mig smått livrädd.

"50 kronor att spela för"

Jag åker till LA på söndag. Alldeles för länge sedan vi sågs, staden och jag. Men nu så.

Alltid (och jag menar det som i alltid) innan en resa, oavsett reslängd eller resemål, kickar en resepanik in hos mig som manifesteras i oro.
Alltid.
Det har något med att säga adjö att göra, säger terapeuten men vi har inte riktigt klurat ut vad det är, exakt, tror jag.

Undantagslöst.

Den har inte kickat in ännu men min gissning är att den börjar lite smått i morgon kväll. Då kommer jag tänka, shit bara två nätter kvar och så blir det ångest. Skulle också kunna ske lördag dag då jag får dagen-innan-darren.

Spelhallen är öppen, jag tar era bets från och med nu!

Norra Brunn

Jag körde en liten stå upp-routine om Obama hela dagen igår men den gick bara hem i vissa läger. Den börjar så här: “Det här med valet dårå…Det trista med att Obama vann är ju att han förstört ett roligt kortspel. Nu kan man ju liksom inte spela “XXXXX och president” längre.”

Sen så konstpausar jag medan alla garvar. Sen säger jag “Asså jag är ju inte rasbiolog men…” och vid det tillfället reser sig vissa upp och går.

“Man måste få skämta om det förbjudna!” skriker jag då. Och sedan ber jag att få poängtera att min far var invandrare och jag känner flera människor av etniskt ursprung. Som vi stå-uppare och tillika hobbypolitiker gör.

Maila om ni vill boka mig till er nästa firmafest.

Dunkel terminologi

Varför använder alla Friskis & Svettis-ledare samma terminologi? Det heter alltid att någon “drar en i en tråd så att man blir alldeles rak”. Man “drar åt skärpet” eller “knäpper knappen” när man spänner midjan.

Igår freebasade en gråhårig dam lite och använde begrepp som att “flytta isblock” vilket för mig lät väldigt abstrakt. I synnerhet som man i samma övning också skulle “hindra armen från att hindra benet“.

Under avslappningen småsnackade hon lite i mikrofonen och berättade att hennes man visserligen inte gick på hennes pass men “han följde stolt hennes ledarkarriär“. Hon tillade att han “är två meter lång och basketspelare så det är kanske inget för honom“. Vilket A uppfattade som “sexuellt skryt“. (“Varför ville hon annars säga att han är två meter lång?”)

Jag säger det igen: det här med terminologi alltså. Kan alla inte bara tala klarspråk från och med nu?

"Journalistikens McDonald’s"

Viktigt gästspel om vikten av att identifiera fienden.

"Journalistikens McDonald's"

Viktigt gästspel om vikten av att identifiera fienden.