Tråkakuten

Jag är trött på Matakuten nu. Samma skit. Bert ställer kommunpolitiker mot väggen, Melker kör över alla, Paul är tjenis och den där hemska Carola talar om möjligheter med jobbigt gäll röst på gränsen till gråt. Jag har en återkommande mardröm om att hon är min mamma. Jag vaknar med panik.

Alla säger “Jag tänker inte ge mig” hela tiden.

Nu har de även fått ungarna att säga “Jag tänker inte ge mig”. Igår var det riktigt jobbigt när en knippe A-barn med ett riktigt litet professorsämne i spetsen lämna över “tre hundra namnunderskrifter för bättre skolmat” till en folkpartist utan koll. “När jag var i er ålder var det liksom lite populärt att tycka att skolmaten var dålig…”

Gud vad jag är stressad. Det blir tjänsteresa till LA på söndag. Innan dess ska jag beta av en ständigt växande hög av jobb. Just nu vill jag bara dricka varm choklad med grädde. Det är på den nivån.

Aldrig tvivla!

Jag visste väl att det var sant.

Det var visserligen flera år sedan jag såg ett par minuter från den, men tv-serien om Eva och Adolf som bor granne med the Goldensteins har för evigt etsat sig fast i minnet. För en sekund tvivlade jag på om mitt minne verkligen är korrekt. Och det är det!