Oh, don’t get me SARTRED on existentialism…

Bloggen genomgår en existentiell kris just nu. Jag själv gör det inte, men bloggen gör det. Människan är vad hon själv gör sig till, sa Sartre och detsamma gäller en blogg.

Nä.

Men det kommer alltid dagar då man frågar sig vad man håller på med. Varför skriver jag den här boken, till exempel, frågar man sig ju alltid efter ett tag. För min egen fåfängas skull? Av något slags upphöjt, altruistiskt skäl som att “den behövde skrivas”?
Sånt tror jag inte på.

Blogg är något annat i att det inte är fiktion, i alla fall inte för mig. Och som jag skrev tidigare så har en oerhört viktig funktion med min blogg varit att påminna mig om att man kan bli starkare, man kan lära sig att må bättre. En påminnelse om att inga tillstånd varar för evigt.

Men vad är bloggens poäng i dessa friska, hälsosamma och lugna tider?

Nu vill man ju inte ha en vän som bara hör av sig när hen mår dåligt och vill ha medkänsla. En sådan vill man ju inte heller vara.

Därav den existentiella krisen.

Som konstigt nog sammanfaller med att jag skickar ett första manusutkast till bokförlaget och sedan frågar mig själv varför.