Det känns närapå genant att säga att jag börjat intressera mig för stoicismen. Egentligen har jag inte gått in för det helhjärtat utan ser det mest som ett komplement till de redan vedertagna sanningarna om bruset inom oss. Mindfulness har ju tyvärr kommit att betyda allt från badbomb och spabesök till att meditera över mat. Ordet har helt kidnappats av den vedervärdiga wellnessindustrin (vedervärdig eftersom den bygger på att skjuta över ansvaret för välmående helt och hållet på individen och säga att det går att lösa genom konsumtion) Men grundbetydelsen, alltså medveten närvaro, är fortfarande bevisat läkande, helande och avstressande.
Alltså: det som stressar och eller oroar oss är oftast någonting i framtiden som vi räds eller någonting som redan hänt och som inte lämnar oss. Denna stund, denna sekund, är oftast inte så farlig. Vi borde stanna upp mer och vara i den.
Det är nog det svåraste som finns för mig. Jag är alltid långt fram. Ibland bakåt också. Men aldrig i nuet. Det är ett problem.
Stoicismen handlar väldigt mycket om detta. Om att stänga ute tankar som är fruktlösa. Det svåraste som finns alltså. Ljudet, bruset och den ständiga debatterande monologen i huvudet. Debatt med vem? Vem som helst som förargat mig, irriterat mig eller gjort mig ledsen på något sätt. Slutar aldrig.
Problemet med stoicismen är att det blivit techkillarnas GoTo. Ett sätt att bry sig mindre. Världen går under, planeten brinner upp – men mina tankar (och handlingar, som individ) är fruktlösa. Det är det egoistiska tolkningssättet. Och säkert också det mest befriande och avslappnande. Tänk om man kunde hänga där en stund, känna ¯_(ツ)_/¯ och bara fortsätta med sin dag och saker man gillar utan en tanke på konsekvenser. Eller, snarare utan en tanke på konsekvenserna för andra. Är alla snedtolkande techbro-stoiker handlar det slutligen om att alla har ansvar för att inte bry sig om annat än sig själva. Det skulle ju vara skönt, förstås. Men omöjligt.
Men tanken på ett tyst inre, ett stilla rum, är och förblir drömmen. Jag har loggat ur från FB, satt tidsgräns på IG. Men det är rösterna i huvudet som stör allra mest.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments