Sällar mig till kören

Nu har jag blivit en av dem. De som klagar på vården och som säger saker som “men du förstår att det här handlar om liv? Människors liv?” till receptionister som säger att det inte finns några tider.

För två veckor sedan skickades en remiss från akuten till min VC om att jag behövde akut psyk. Man svarade med att jag hade ju redan en tid inbokad för det om sex veckor. De verkade inte förstå ordet “akut” fastän de jobbade på en vårdcentral. Jag sa att det funkar inte för mig (och det verkade ju akutpsyken hålla med om). Jag uppsökte en terapeut privat istället för dyra pengar för vad ska jag göra? Hon kostar 1300 kronor per gång.

Ingen uppföljning har gjorts på akutremissen. Man tänker ju i sin naivitet att om jag som läkare får en remiss om någon som behöver hjälp akut så ser jag i alla fall till att följa upp? Boka en läkartid? Ringa ett samtal? Se över medicineringen?

Det jag har fått under den här tiden – nu pratar jag två månader av tröttsamma och fruktlösa telefonsamtal – är ett läkarbesök om femton minuter och ett telefonsamtal om tio. Ingenting mer. Jag har ringt och ringt men de säger att inga tider finns. De är på gränsen till otrevliga. Jag ringde igen och sa att de måste boka in mig. De sa att närmaste tiden är om sex veckor. Då blev jag själv på gränsen till otrevlig. Kvinnan sa att hon kunde lägga en lapp på min läkares bord om att ringa om han har tid när han är tillbaka på onsdag. “Mer kan jag inte göra”.
Han ringde inte. Jag satt och stirrade på telefonen hela onsdagen.

Jag ringer Rosenlunds psykmottagning som har jour. De säger att om jag inte är självmordsbenägen kan de inte hjälpa mig. De säger “Men vad är det för hjälp du tänker dig att du ska få av oss?” Jag lägger på luren. Sådan har jag blivit nu.

Jag ringde tillbaka till Vårdcentralen och sa att ingen läkare hört av sig. “De gör inte sånt, de ringer inte. Man får boka in en tid”. Jag frågade om jag fick boka in en tid. “Vi har inga”. Jag sa “kan du be honom ringa”. Hon sa “Ja, men det kommer han inte göra”. Jag sa “Tack då, för det minimalt lilla du kunnat göra för mig. Du förstår att det handlar om människoliv, va? Det du jobbar med”.
Sådan är jag nu. Sedan mailade jag till “Fråga psykiatrin” på 1177 och frågade om det ska vara så här. De svarade och sa “Stå på dig, ring och försök få en tid” och “Om du är missnöjd kan du höra av dig till vårdcentralens enhetschef”. De tror att jag orkar sånt.

Jag har följt en Jazzhands-läsares råd och hört av mig till psykiatrin direkt. De hade en tid om fyra veckor. Det är jättelång tid men ändå kortare väntan än primärvården där jag trodde att man skulle följa upp, kolla i journalen och se att här är ändå en person med lite oroväckande historia av såna här situationer. Naivt, som sagt. Helt jävla naivt. Ja, sån har jag blivit nu. En som svär åt vården.