Typiska helghändelser

Den mest typiska helgen på länge.

Fredag: Jag blir så hungrig så att jag blir sur. Men efter laxcrêpes på Fyra Knop blir jag hyfsat glad igen. Härligt.
I säng runt midnatt.

Lördag: Det goda humöret får sig en törn när jag inser att jag tappat åkkkortet. Satan. Nytt och allt.

Lördagskrysset i DN. Svårt den här gången. Skit.

Fika på stan. Fullt av barnvagnar.

Kvällen blir det först otippad proggspelning i avlägsen men skön skivaffär (Larry’s Corner) i en del av söder som för mig är helt okänd. Bortom Blekingegatan, liksom. Förbi Åsö and beyond.

Man i arbetarbyxor och skägg sjunger om västerlandets förfall. Tolv pers i publiken.
Man i orange och guldig kaftan sjunger barnvisor och spelar dragspel. Halva publiken drar.

Jag ställer mig och bläddrar bland skivor och filmer. Hör en man peppa en annan med “Men du är ju KUNG för fan, alla därute har ju kommit hit för att se DIG!” vilket rör mig.

Supergrupp bestående av några sköna gamla lirare från Gud i brallan, Grisen skriker och Träd, gräs och stenar spelar svenska versioner av amerikanska prostestlåtar, pch några egna alster. Fullsatt i den lilla skivbutiken.
En mamma med hennafärgat hår sjunger med i “Var fan finns alla hjältar?”. Mannen i arbetarbyxorna ställer sig lite bakom supergruppen och sjunger med. Oklart om han tillhör supergruppen eller är en hangaround.

Taxi till mystisk fest i ett bilgarage. Det luktar bensin, gräs och cigarettrök. Blandning av rejv och… rejv. Jag stannar i tre minuter.

Söndag: Sen morgon. Lite mer lördagskryss. Ett försök på söndagskrysset men det går inte.
Härlig fettisfrukost bestående av bacon (som jag tvungsuttalar som bejken), ägg, baguette och juice. Åh, medelklassens diskreta charm!

Rask promenad och sen lite nyttostädning.

Nu: mannagrynsgröt och 30 Rock.

Sommarlovet

Det känns som sommarlov. Snart är det dags.
Menlösa dagar i skolan, som fylls av att kolla på film, oinspirerande bildband och andra tidsfödrivande uppgifter.
Nedräkningsdags.
Samtidigt den där lite läskiga, krypande känslan – besläktad med övergivenhet och stress – av att ha HELA LÅNGA SOMMAREN framför sig och ingen är hemma när man ringer för att fråga om de ska med och bada, alla är bortresta och man har ingen aning om när de kommer hem (eller om man ens är vänner när de kommer hem).

Så känns det.

En vän åker till Serbien för att köra Eurovision-racet. Känns lite sorgligt. Han åker på långsemester sen.
Tomhet.
Andra pratar om långledigt och sen barnledigt på det, kommer tillbringa hela sommaren ute på landet, guvva skönt det ska bli, jag kommer inte sakna stan ett dugg.
Argh!
En annan kör långa utlandsracet. “Jag har ju inte haft semester på länge, jag tar ut sex veckor”.

Man är ju vuxen nu. Jag skulle ju, i alla fall i teorin, kunna sätta mig på ett plan redan i morgon och dra någonstans jag med.
Men ändå känns det ju lite som att ännu en gång bli kvar i stan, och nöta ut seglarskorna på asfalten, medan precis ALLA andra ungar man känner är försvunna.
En gång nyckelbarn, alltid nyckelbarn.
En gång asfaltssommarlov, alltid asfaltssommarlov.

Och jag vet precis hur jag botar skiten; genom att handla en weekendbag på Tradera för tusen spänn. Den kom idag. Jag såg framför mig hur den skulle stå lite halvt färdigpackad, på stand by, från och med nu. Alltid redo.
Men den är ful. Jag är grymt missnöjd. Och det spär bara på känslan av att fortfarande vara loserbarnet vars föräldrar aldrig åkte bort på sportlovet.

Kusinen från landet

Ett skönt minne från ca år 1999

Mammas kusiner från landet (Sundsvall) är imponerade av att brorsan åker skateboard. De frågar en massa om skateboarden.
“Men hur åker man på den?”
“Åker man ensam eller åker man flera stycken?”

…och så den bästa frågan:
“Men var åker man sån där skateboard nånstans då?”

De är uppriktigt intresserade och blir imponerade av Peters svar.
“Men det ser ju fantastiskt ut när ni åker, ni borde ju kunna uppträda på en cirkus eller någonting!”

Kattattack

Katter är söta för att man ska ta hand om dem. Trots att man inte kan. Nu är jag kattvakt igen och min allergi ger mig ingen nåd. Jag blir nog tvungen att sova borta i två veckor och bara umgås med kraken på dagtid. Näsan rinner, ögonen kliar och det virvlar runt pälshår överallt.
Men han är ju söt.
Han följer efter mig, han snackar med mig och han lägger sig bredvid mig, stirrar tillsammans med mig på dataskärmen och spinner.
Det är klart man måste vara kattvakt då.

Varning på stan

Träffar två sköna kids; Leo, med nyinförskaffad mustasch, och Mårten som alltid har ny frisyr. Nu en slags Elvis-lock i pannan.
Mårten har varit tillsammans med sin tjej sedan nian.
Leo är inne på tre år med sin donna.
De är inte ens tjugofem, killarna.
Vad är det frågan om?
Jag blir imponerad och paff på samma gång. Inte för att jag förespråkar ostadigt leverne, och empiriska färdigheter inom samlevnad. Jag tycker det är fantastiskt att dessa två killar i sina bästa år svänger en after work-öl och tycker att det ska bli kul att äta middag med svärföräldrarna igen. Men jag förvånas. Jag känner ingen i bekantskapskretsen, förutom dessa två A-barn, som ens kommer i närheten av så föredömligt stabila relationsbakgrunder. Definitivt ingen i min egen ålder.

Allt snack om åttiotalisterna och deras alarmerande sexualvanor. Bara snack alltihop tydligen. Typiskt kvällstidningarna.

Garantier Schmarantier

Idag hämtade jag min iPod som varit på lagning.
“Är det ett garantifel kostar det inget” sa man när jag lämnade in den.
“Men hittar vi inte felet mpste vi göra en felsökning och då kostar det 250 kronor”, tillade man lite i förbigående.
“Nu är din iPod klar. Det blir 330 kronor”, säger man i telefon.
“Vad hände med 250 kronor?” frågar jag då.
“Men det är utan moms”, svarar man.

Jag vet inte om det är värt att irriteras över sånt. Troligtvis inte.

Gänget och jag

“Det finns inga fik i Stockholm”, sa Anders R och därför fick det bli Prinsen.

Han betraktar Prinsen som ett av stadens få anständiga ställen att inta en måltid på. De flesta andra är alldeles för vulgära.

Så det fick bli Prinsen alltså.

Där satte vi oss. Anders, som vanligt i sina uppdaterade Brideshead Revisited-kläder (skjorta, V-neck-tröja med diskret, stickad kant och en Burberry-trench) och med ett gott humör.
Jag har aldrig sett honom på något annat än uppriktigt gott humör. Han kan nog aldrig bli arg, den mannen. Han har heller ingen anledning; han besitter begåvning, good looks och evig framgång. Så vad skulle han sura för?

Han har sina böcker på G nu, det skulle visst bli fotoreportage i ELLE och release-events och sånt. Han hade redan hållt lite föredrag och pratat i radio. Känner alltid en viss matthet blandat med stress när vi ses.
Men jag älskar att träffa honom. Hans humör smittar alltid av sig litegrann.

Anders beställde köttbullar och jag en bit marängtårta.

Sedan dök en dyblöt Rodeo/DN-Mattias upp, som jag missat att informera exakt var vi var (“runt Stureplan”). Jag fick dåligt samvete. Han såg ut som en blöt nalle.

Så där satt vi, på Prinsen, som om vi vore nästa Svenska Akademin, och pratade tidningsvärld och sånt. Vår blotta närvaro sänkte medelåldern på Prinsen med tjugo år.

Anders fick ett samtal från Erika som jobbar på ELLE. Hon anslöt sig till gruppen och samtalet blev högljuddare och mer filmkoncentrerat. Jag fick försvara Roman Polanski lite lamt (“Vaddå, han trodde ju hon var äldre än tretton…uhm”) och Anders berättade att en när Wilhelm Moberg skulle föreläsa på universitetet i Jönköping en gång hade han begärt en flaska renat och “en liten studentska”.

Den typen av samtal lämpar sig oerhört bra på just Prinsen. Det faller sig helt naturligt.

Spel-Magnus ringde och så dök han också upp, blöt och lockig som en slags Lord Byron efter något dramatiskt sjöslag.

Fem unga, högljudda, tedrickande människor som snackar mediaföreteelser. Är de på Prinsen verkligen okej med det?

Det kändes i alla fall bra. Så professionellt och filmiskt. Så New Yorkskt. Så networkigt. Kanske borde vi kindpussats när vi skildes åt?
I vilket fall som helst pratade vi om två planerade jobbresor. Till seriemässan i Californien och till Venedig filmfestival.
Detta medan jag åt upp inte bara marängtäcket på min egen tårtbit utan också Mattias.

En härlig eftermiddag.

20st Century Girl

Jeansdag idag. Ljus jeansskjorta instoppad i ett par mörka jeans. Vet inte riktigt vad jag vill uppnå med det. Jag provar med ett skärp till. Ser brådmoget ut. Jag gillar brådmoget.

Försöker få med folk ut på stan. De kan inte, de jobbar. De har “saker att göra”.
Jag tvångsbokar en fika, efter att jag skrivit in mig själv på en lunch med Bon-folket.
Jag borde också jobba.

Alla dessa borde, tänker jag och drar i kragen på skjortan. “Jobb, schmobb” blir mitt sms till M. “Moget” blir svaret.

Vissa människor är så uptight, tycker jag.

Knäpper upp översta knappen på jeansskjortan. Ser ledigt ut. Som en frilansare som låtsasjobba. Jeansskjorta signalerar “arbetare” medan den översta, oknäppta knappen signalerar “ledig” eller “casual”.

Som sagt, är lite osäker på vad jag vill uppnå idag. Experimenterar lite.

Flodhäst, bäckahäst, vattenhäst?

Man ska inte ha förutfattade meningar helt enkelt. En barnfilm som heter “Vattenhästen”. Hur kul låter det?
Inte tillräckligt kul för att locka bort Mattias D från sin lya på ön, i alla fall. “Jag har annat för mig” sms:ar han till svar.

Tji fick han, för precis som vi båda fick våta ögon och varmt hjärta av barnfilmen “Bron till Tirabethia“, så gick det åt tre näsdukar för att se Vattenhästen. Jag är säker på att Mattias också behövt ett par stycken.

Trots titeln och trots dataanimationerna visade det sig nämligen att jag hade att göra med en trevlig barnfilm av den gamla skolan där kidsen är väluppfostrade och hittar på äventyr på egen hand för att de inte har några vänner, och slutligen går vidare i livet som fina människor.

Det var jag, DNs recensent och en skolklass i salongen. Tjena.
Är inte helt säker men gissar att jag var den enda som steg ut i solljuset med rödgråtna ögon.

Det är nåt med små fräkniga, skotska gossar, insåg jag. Jag vill ha en. Hyra en över en långhelg och klä honom i knästrumpor och äppelknyckarbyxor. Och så bara se på honom.
Det är nåt med skotska gods, givetvis, och med små barn som längtar efter sin far.
Och så är det nåt med slushiga repliker som “Jag glömmer dig aldrig” och “Han är den enda vän jag nånsin haft”. Även när de riktas till en dataanimerad vattenhäst (vattenhäst!).

Jag grät floder. Prasslade med näsdukar och snörvlade. Och viskade “Lycka till, vattenhäst. Lycka till…” i biomörkret.

Newsflash!

Stoppa pressarna! Såg precis Claes Elfsberg gå förbi Stureplan. Anmärkningsvärt var att han hade på sig en röd vindjacka (vindjacka!) och en ryggsäck som såg ut som en kabinväska, fast med ryggsäcksband.

Vindjacka!
Ryggsäck!

Han hade beiga chinos och jag såg inte skorna men jag gissar på seglarskor.

Det här förändrar ju helt min bild av nyhetsankaret och kvinnofavoriten Claes Elfsberg. Jag som trodde att han alltid var en air av elegans.
Det här förändrar ju allting.