Korrelationer, derivata etc

Min jättespeciella vän observerar ett förhållande mellan sommarklänning och sommarväska. Ju tunnare klänning desto större väska.

Jag tror det stämmer.

“För om de har en tunn klänning måste de ju få plats med allt däri!”

Köpte två väskor i NY. (Eller tre, om man räknar en ny, fet resväska som en väska.)
En av väskorna är av typen “sommarväska”. Den är stor. Större än en normalväska. För alla badeventualiteter, solglasögon och extratröjor.

Så jag konstaterar att han nog har rätt, men undrar då var det perfekta snittet möts i korrelationen. Alltså, hur tunn bör sommarklänningen vara, och hur stor bör sommarväskan vara för att nå den perfekta balansen?

Jag är ju väldigt mycket för balans.
I synnerhet estetisk balans.
Så jag undrar.

Sommartorka

Silly season. Har den börjat redan? För min del verkar det onekligen så. Har ytterst lite att göra. En Batmangrej här och en Sex & the City-grej där.
Sedan lite eventuell flyttpackning (hur kan jag äga så många saker?) och pollenbekämpning. Kanske ser jag lite film, vilket är mitt yrkes motsvarighet till att läsa rapporter, gå på seminarier och åka på konferenser inbillar jag mig.
Det är vid såna här tillfällen som jag fascineras extra mycket över fenomen såsom “jobb”. Fasta tider. Fast arbetsplats. Arbetsuppgifter och sånt.
Tar upp telefonen för att ringa någon som kan tänkas vilja äta lunch, eller åka till Kungens Kurva på studiobesök på Citygross men inser att folk är upptagna av sina jobb. De jobbar. De kan inte komma loss.
Fascinerande.

Uppackning

Har inte packat upp ännu. Saker ligger i mystiska drivor längs hela hallen. Jag lyckades i alla fall få med mitt huvud hem, och nu stoltserar hon på en bokhylla.
Hon är vacker. Jag ska kalla henne Jean.
Hennes blick är som en varsam moders, men samtidigt sval, som en kvinna som vet att hon är värd ansträngningen.

Hon är nära på en halv meter hög och väger ett par kilo.

Jag är fantastiskt glad över att ha fått med henne hem.

Varför är det så tråkigt att packa upp väskor? Är det för att det är det slutgiltiga beviset för att resan är över? Att nu är det tillbaka på ruta noll igen?
Jag älskar ju att packa. Om det inte vore så mycket matte involverat hade jag gärna, med nöje, blivit logistiker. Jag har hört att de tjänar multum. De som jobbar för stora företag, som IKEA, och kommer på smarta sätt att frakta stolar från München på så att man spar in tjugo busslaster på ett år, bara för att man packar stolarna på ett smart sätt.
Sån hade jag gärna blivit.
Om det inte hade krävts mattekunskaper.

Som att spela Tetris på jobbtid.

Jag älskar ju att packa. Känslan när jag reser och vet att jag enbart har med det absolut nödvändigaste och ingenting, inte en enda pryl, kommer att vara onödig, är mycket tillfredsställande.
Men känslan när jag reser hem, och vet att jag packar väskan full, på ett utomordentligt smart sätt, så att både glas håller, allting får plats, inget läcker och inget behövts göras avkall på, den känslan är 99% besläktad med känslan av seger.

Och känslan av seger är en av mina favoitkänslor.

En tom lördag kl. 12:44

Något om Sex & the City-filmen, förresten. Den är två timmar lång och som ett enda långt avsnitt, som spänner över ett års tid. Inte mycket nytt som händer, och alla som sett cirka fem avsnitt kan lista ut hur det slutar. Men som alltid, med tv-serier man gillar (ibland mot sin vilja) så är det resan och inte målet som gäller. Glam, New York och några riktigt roliga repliker.

Idag är det lördag och jag känner mig tom. Är det för att Stockholm inte är New York? Ja, kanske. Men troligtvis inte.
Jag ska kanske flytta (väntar på slutligt besked) och lägenheten är just nu en halvtom röra som inte känns hemtrevlig.
Jag var borta i fem dagar och ändå känns det som om “saker” har hänt, som gått mig förbi. Som jag missat, och som påverkar mig trots att jag inte varit här. Jag hatar den känslan, den gör mig otålig.
Och det är inte bra för mig att vara otålig. Det gör mig odräglig.

Friday Night 00:17 AM

Jag som trodde att jag kunde slå jetlagen i smarthet. Var vaken hela dagen igår. Somnade runt midnatt. Sov till tolv.
Nu är jetlagen fixad för den här gången tänkte jag och hoppade ur sängen, tog på mig solglasögonen och gick ut. Plus kläder.

Kom hem halv åtta. Däckad. Sov.
Nu är klockan snart halv ett och jag är klarvaken.

Andra saker jag också är just nu, förutom klarvaken:

Full av beundran.
Jag ser på 30 Rock och inser dessutom, som en liten bonus, att livet inte slutar vid 35.
Hungrig.
Har inte ätit annat än glass idag, och druckit te. Min tomma kyl är ett monument över ett liv som en gång var.
Melankolisk.
Jag tänker på frasen “varats olidliga lätthet” och nickar lite.

Nu ska jag tända ett doftljus och skriva en generationsroman.

Äpplen och päron

En bra vecka.

Först en fin mjukstart på jobbet med Sex & the City-junket i NY. Var annars? Som jag hade hoppats var Kristin Davis (Charlotte) allra trevligast. Och sötast. Och med finast hår.
SJP var snorkig. Det var ju trist.

Och så fick jag äntligen svar på varför Carrie inte valde Aidan. Faktiskt! Både från SJP och från Michael Patrick King som skrivit i stort sett alla manus, till alla avsnitt. Med hjälp från andra, javisst, men i stort sett.
Han praktiskt taget skapade Aidan.
Så han borde ju veta.

Och jag köper hans förklaring.

Såhär:

Carrie Bradshaw är vän med tre stereotyper. Eller, kanske kan vi kalla dem arketyper till och med. Skökan, Madonnan och Den Bittra Kvinnan.
Det har föreslagits att de tre är olika aspekter av Carrie själv och yada yada yada men vad som är viktigt är att Carrie inte är lika definitionsbar. Inte lika lätt att förklara med ett enda ord. Quirky, och tråksöta ord som det är inte hela sanningen.

Mr. Big är likadan, nämligen. Han är å ena sidan ett manligt svin, å andra sidan en trygg famn. Han är Carries olösbara pussel, som hon ännu inte lyckats klura ut, definiera och sätta en etikett på, som hon gör med de andra männen i hennes liv.

Aidan är tyvärr en av dem. Han är Den Rara. Den som alltid finns där, som är tillgänglig, trygg och som en öppen bok. Det är bra egenskaper per se. Och vissa av oss vill ha det precis så. Men Carrie vill ha ett pussel. Någon som, precis som henne själv, är lite av gåta, som inte är fullt så tillgänglig. Som man måte förtjäna.

Så sa SJP.
Så sa Michael Patrick King.
Alltså är det så.

Men jag blir nästan lite generad av svaret. För att jag fattar det. På mitt nattduksbord ligger en bok jag fått låna. Den heter SEDUCTION. Nej, nej, nej, det är ingen självhjälpbok/The Game-grej. Det är nån akademisk man som boilat ned förförelsens kärna till något man kan ta uti och dela upp i tretton kapitel och dissekera.
Men bottom line är i alla fall (och detta står tydligt) att vill man få en viss person på kroken så ska man sända ut blandade signaler. Det är förförelsens själva kärna; en lockelse, ett pussel.

“Det kommer inte helt naturligt för dig va?” skockade vännen S, som är världsbäst på (medvetna) blandade signaler, när jag sa detta.

Nej, det gör det inte, eftersom jag hatar games och gillar raka rör istället. “Jag gillar dig, let’s get together”. Ungefär. Varför ska det vara svårare än så?

Därför gjorde Aidan-svaret mig lite ledsen. Jag köper svaret, jag förstår svaret, och visst låter det fantastiskt med en partner som alltid har något mysterium, något outforskat kvar i rockärmen.
Men jag kan aldrig bli den personen, tror jag. Jag är dömd att vara den trevliga Aidan som går omkring och visar upp sina känslor utan problem men som blir bortgallrad för att han är “för tillgänglig” till förmån för en person man gråter över, kämpar för och låter sig luras av. Är det rättvist? Troligen inte.

Det är sorgligt.
Men jag fattar det.

Och med den vetskapen i bakhuvudet åkte jag till Pop Quiz på Pet Sounds igår. Testade vår nya lagmedlem Andreas II, hädanefter kallad “Hjärnan“, och hamnade på en fantastisk andraplats!

Andraplats!

Vårt lag “Ebbe Carlsson-affären” (ett annat förslag på lagnamn var “Vi som lägger livspusslet”), har aldrig spelat så bra. Tack vare hjärnan, mest. Från och med nu ska han behandlas som lagets VIP. Han ÄR lagets VIP, så är det.
Och segers sötma är sweet.

Om inte annat så kändes det som vi vann, fast vi kom tvåa, eftersom laget vi förlorade mot bestod av tre smala killar varav två hade glasögon. Och sådana kan man ju faktiskt aldrig vinna mot i någon form av quiz.

Garderobsbalans i det stora äpplet

Jag är inte längre the hardest working woman in the business. Har inte varit det på ett tag heller.
Det beror såklart på att jag inte jobbat. Därför har jag inte kunnat vara hårt arbetandes.

Men nu mjukstartar jag lite.

Det kommer dröja innan jag når upp till mitt gamla tempo med två utlandsresor/junkets i månaden i snitt. Men frågan är om jag vill tillbaka till det tempot igen. Är det så hälsosamt?
Nej, idiotfrågor från tjocka fransoser och italienskor med beanies är verkligen inte bra för mina nerver. Jag skulle kalla det direkt ohälsosamt faktiskt. Och man blir ju inte yngre. Måste tänka på vad man utsätter sig för. Man ska inte utsätta sig för idioti mer än nödvändigt.

Men nu mjukstartar jag.
Det blir en resa till NY.
I tjänsten.
Det är bra. Mer upphetsande än London och Paris. Kortare resa än Los Angeles.
New York är perfekt. Dessutom var det ett tag sedan jag var där.
Jag har redan handlat två svindyra saker på Ebay (jag vågar inte tala om vad, för jag skäms redan över min Ebay-frenesi) och kommit på att om jag shippar grejorna till hotellet så slipper jag både tull och dyrare porto. Så redan i detta nu är min resväska typ halvfull med saker jag “handlat” i USA.

Jobbresa, som sagt.

Okej, jag säger vad jag handlat då. Men lova att inte håna mig. Först handlade jag ett huvud. Ett amerikanskt huvud.
En skyltdocka, fast bara huvudet och axlarna liksom. Det är skitstort. Jag tänker mig att det kommer få en framträdande plats i min – förhoppningsvis – nya lägenhet. Hon ser ut som Jean Harlow från vad jag kan se på bilden.
Jag har länge önskat mig ett huvud. En skyltdockebyst eller vad man ska kalla det. Jag vill omringa mig av vackra saker, och i synnerhet vackra kvinnoansikten, som kan påminna mig om var ribban borde ligga.
Jag tror det här huvudet är precis vad jag behöver för att börja använda lösögonfransar. Vilket jag tycker vore bra för min karriär. Lite som Elisabeth Höglunds hår. Jag kunde bli “hon med lösögonfransarna”. Jag har ju försökt bli “hon med bombarjackan” utan framgång. Dags för nya grepp.

Sedan blev jag helt amerikansk och modebloggig och handlade ett par Marc Jacobs-skor i bara farten.
Jag vet.
Så jävla modebloggigt.
Men jag har även tänkt köpa ett par billiga Reebok Hi-top Classic för att det hela ska jämna ut sig.

Marc Jacobs + Reebok = balans i garderoben. Garderobsbalans.
Ett nytt ord? Jag tänker använda det.

Jag kommer gå back på resan. Första gången tror jag, som jag går back på en (jobb-)resa. Men det är okej för det är en mjukstart detta, och jag ser det som en slags förlängd spa-weekend fast utan spa, mer retail therapy. Det är personalvård. En konferensresa. En slags enmans-kickoff.

Det är precis de orden jag tänker använda när skatteverket ringer och ifrågasätter ett avdrag på “ett gigantiskt huvud av typen Jean Harlow“.

Garderobsbalans i det stora äpplet

Jag är inte längre the hardest working woman in the business. Har inte varit det på ett tag heller.
Det beror såklart på att jag inte jobbat. Därför har jag inte kunnat vara hårt arbetandes.

Men nu mjukstartar jag lite.

Det kommer dröja innan jag når upp till mitt gamla tempo med två utlandsresor/junkets i månaden i snitt. Men frågan är om jag vill tillbaka till det tempot igen. Är det så hälsosamt?

Men nu mjukstartar jag.
Det blir en resa till NY.
I tjänsten.
Det är bra. Mer upphetsande än London och Paris. Kortare resa än Los Angeles.
New York är perfekt. Dessutom var det ett tag sedan jag var där.
Jag har redan handlat två svindyra saker på Ebay (jag vågar inte tala om vad, för jag skäms redan över min Ebay-frenesi) och kommit på att om jag shippar grejorna till hotellet så slipper jag både tull och dyrare porto. Så redan i detta nu är min resväska typ halvfull med saker jag “handlat” i USA.

Jobbresa, som sagt.

Okej, jag säger vad jag handlat då. Men lova att inte håna mig. Först handlade jag ett huvud. Ett amerikanskt huvud.
En skyltdocka, fast bara huvudet och axlarna liksom. Det är skitstort. Jag tänker mig att det kommer få en framträdande plats i min – förhoppningsvis – nya lägenhet. Hon ser ut som Jean Harlow från vad jag kan se på bilden.
Jag har länge önskat mig ett huvud. En skyltdockebyst eller vad man ska kalla det. Jag vill omringa mig av vackra saker, och i synnerhet vackra kvinnoansikten, som kan påminna mig om var ribban borde ligga.
Jag tror det här huvudet är precis vad jag behöver för att börja använda lösögonfransar. Vilket jag tycker vore bra för min karriär. Lite som Elisabeth Höglunds hår. Jag kunde bli “hon med lösögonfransarna”. Jag har ju försökt bli “hon med bombarjackan” utan framgång. Dags för nya grepp.

Sedan blev jag helt amerikansk och modebloggig och handlade ett par Marc Jacobs-skor i bara farten.
Jag vet.
Så jävla modebloggigt.
Men jag har även tänkt köpa ett par billiga Reebok Hi-top Classic för att det hela ska jämna ut sig.

Marc Jacobs + Reebok = balans i garderoben. Garderobsbalans.
Ett nytt ord? Jag tänker använda det.

Jag kommer gå back på resan. Första gången tror jag, som jag går back på en (jobb-)resa. Men det är okej för det är en mjukstart detta, och jag ser det som en slags förlängd spa-weekend fast utan spa, mer retail therapy. Det är personalvård. En konferensresa. En slags enmans-kickoff.

Det är precis de orden jag tänker använda när skatteverket ringer och ifrågasätter ett avdrag på “ett gigantiskt huvud av typen Jean Harlow“.

Recension

Semi-Pro

I rollerna Will Ferrell, Woody Harrelson, Andrew Daly,

Basketlaget The Tropicals, med Will Ferrell i spetsen, står inför sitt livs chans. Om de spelar tillräckligt bra, och lockar tillräckligt många fans till matcherna, får de spela med i proffsligan NBA, vilket är det finaste man kan göra som basketspelare. Och amerikan.
Men givetvis finns det hinder. Det största är kanske att Tropicals faktiskt inte kan spela basket. Deras matcher består mest av jippon, sångnummer och lite studsanden.

Will Ferrell spelar den gamle discoräven Jackie Moon som en gång i tiden hade en hit med låten “Love Me Sexy”. Han har ingenting emot att leva på gamla meriter och sjunger sin låt så mycket och så ofta han kan, gärna i samband med lagets matcher.
Det är trots allt den som gett honom pengarna att köpa Tropicals för. Laget han dessutom både coachar och spelar i själv.

Men när Moon sakta men säkert inser att en gammal discohit inte räcker för att laget ska kunna klättra på poänglistan, och därmed riskerar att helt läggas ned, rekryterar han forne baskethjälten Monix (Harrelson). Men Tropicals största problem kvarstår; de kan ju faktiskt inte spela basket.

Strategin blir därför denna; Monix lär killarna hur man lirar, medan Moon får i uppgift att locka fler besökare till matcherna. Om det så involverar en levande björn och gratis korv så måste de öka antalet fans för att ha en chans.

Och björnar och gratis korv blir det. Det är liksom skämt på den nivån, vilket inte måste vara dåligt. Det är det inte heller, i skratt mätt. Gillar man den sortens grabbiga dumhumor som Will Ferrell visar upp i, till exempel, Anchorman, och inte har något emot en och en halv timmes komedisexism, så är antalet skratt per minut (SPM) väldigt högt.

Att historien sedan är lövtunn, tröttsamt bekant och inte särskilt kul i sig kan man försöka ignorera så gott det går. Liksom att Will Ferrell går alldeles för mycket på tomgång många gånger, och kör gammal skåpmat fast i ny tappning. Rollen som “sexig man utan självinsikt” är en han gjort många gånger förr i olika varianter. Men kanske aldrig så tunt och oengagerat som här.
Caroline Hainer

---

Betyg

• Postad 2008-05-01
• av Jazzhands
• Kategori: Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None

Alla dess järnmän

Jag kan tänka mig en knippe förmågor jag hellre skulle vilja ha, än förmågan att kunna slåss i en maskeraddräkt av järn.

Det är ju inte den tuffaste superhjälte-egenskapen direkt; förmågan att kunna konstruera en superrustning för 2000-talet.
Eller att ha ett radioaktivt hjärta. Vem vill ha ett radioaktivt hjärta?
Då skulle jag hellre ha en så töntig egenskap som förmågan att bända och förlänga armarna jättemycket, som Ioan Gryffod i Fantastiska Fyran.

Iron Man är en märklig hjälte. Han gör och säljer vapen. Men när han inser att vapen dödar vill han ställa saker tillrätta, och det gör han genom att klä sig själv och sin kropp i järn, och förstöra vapnen. I alla fall de som inte är i händerna på amerikanerna, de är lite mer okej.

Det är sånt man annars förknippar med skurksidan, tycker jag; järnmasker och robotdräkter. Men Iron Man ägnar tid, pengar och sin enorma fallenhet för teknologi åt att konstruera en perfekt järndräkt som han slår skurkar med.
Men den största skurken visar sig vara hans egen konstruktion, av järndräkten, fast ännu större. och ondare.
Det är inte så läskigt.
Inte så actionfyllt direkt heller.
Faktiskt nära på tråkigt.
Så när som på att Iron Mans två speltimmar också hinner visa väldigt mycket vardagsliv. Det är något jag alltid uppskattar. Att se superhjälars vardag. Lite gnabb med assistenterna, lite playboyliv, lite hamburgare.
Och det med rätta eftersom just Iron Man ju inte är en superhjälte utan en KTH-nörd som vill få bekräftelse.