Juleljus

Vad är det för vits med att fira Lucia när man varken får kontorsglögg eller bära pepparkaksgubbedräkt? Frilanslivet är ingen dans på rosor dagar som denna.
Och ingen chef har jag heller som kan bjuda mig på julbord.

Ett bekännande

Annars är veckans mest förvånande upptäckt att Old School är ganska kul, trots allt. Alltså mycket kul.
Alltså pinsamt rolig, speciellt efter att jag hållt fanan högt och sagt att grabbhumor verkligen inte är min grej. Man kan säkert hävda att Luke Wilson trots allt är “min grej”, om man vill försvara mig, och att jag faktiskt såg filmen strax efter midnatt, i ett halvtrött och totalt hjärnslött läge.
Men jag är förvånad. Verkligen. Inte bara ett skratt utan regelbundna attacker. Och här har jag gått och hävdat att grabbkomedier är likställda med svenska ungdomsfilmer i uselhet ungefär.
Tecken på mognad: jag vågar erkänna mina misstag.

Redaktionsmöte

Var på redaktionsmöte. Jag är skittrött. Hälsar på “nya killen” med ett “Hej, är det du som är nya filmkillen…eller vänta lite, det är ju jag som är filmkillen. Du är spelkillen. Fast jag är inte någon kille alls.”
Snyggt.
Jag behöver sömn.

Folkligheten bär korsett och kostar pengar

Var på PUB. De har ju svidat om så mycket. Hela övervåningen känns som ett exklusivt utlandsvaruhus. Men en konstig grej är plan två.
Å ena sidan keffa dambutiker med tantnamn som “Pagelle” och “Nicole”, samt Hagengrens guld.
Å andra sidan, precis vid rulltrappan, ett nyöppnat Ooups!, alltså en sexaffär light. Leksaker och sånt, ja, men också underkläder, Dita von Teese-böcker och en välsydd sjuksköterskedräkt.
På PUB!?! Folklighetens högborg?!
Inget illustrerar krocken mellan tantfolkligheten och denna nyetablerade fräckhipsterinriktning som detta; precis vid rulltrapporna finns en skyltdocka i svarta, genomskinliga underkläder i rysch-pysch. Bredvid henne, på en slags divan, ligger en annan underklädesklädd skyltdocka dekadent och lockande, med en fjäder i handen och en kinky ögonmask. Bredvid den, i sin tur, finns en rokokoliknande fåtölj, i samma stil som divanen. Där hade en gammal gubbe, sisådär sjuttio plus, satt sig för att ta igen sig lite. Kanske var frun inne på Pigall eller Pagelle och kollade på en stickad tröja med julgranskulor på.
Gubben satt där, mitt i ruschen, bredvid de lättklädda och utmanande skyltdockorna. Sverige av idag, tänkte jag på ett Jonas Gardell-vis. Sverige av idag.

"Vännen"

Min vän är hemma från en weekend i Berlin. Han säger saker som “adult playground”, “Dark rooms” och “glory holes”. Han är alltså svensk och svensktalande men det är tydligen internationella saker det där.
Med på resan hade han en skön parlör från 1988. Fraserna fascinerar. Men sa man verkligen saker som “Kan ni telegrafera mitt bankkontor i Stockholm, tack” och “Ingen läggningsvätska, tack” för tjugo år sedan? Känns som om den sortens meningar härstammar från trettiotalet.
Gillar också, under kapitlet “Nya vänner och bekanta” frasen “Tillåt mig presentera er för min goda vän”.
Sa folk så när jag var tolv år verkligen?
“Ge mig Hamburg 12345” gillar jag också, liksom “Var kan jag hitta läderbyxor från Bayern?”
Idag ska jag äta på en sylta igen. Jag tänker fråga “Har ni några lokala specialitér”, eftersom det är en mening som används alldeles för sällan.

Att äta middag på en sylta

Generellt gillar jag syltor. Inte sunkställen, men syltor. Där servitrisen är lite för gammal, menyn likaså och inredningen taffligt och oengagerat ihopsatt. Men där stammisarna trivs för att de får stora portioner och ölgubbarna sitter i ett hörn och skrålar.
Jag var på ett ställe igår. Inte sylta, men närapå. Man försökte köra nåt slags diffust sydamerikanskt tema med inkamasker på väggen och ryggbiff på menyn. Tandpetarna stod i en inkagubbe av plast, i miniformat. Menyn var en orgie i felstavningar och särskrivningar vilket fick mig och mitt sällskap att allvarligt fundera på att starta en förening som hjälper restauranger att korrläsa menyer.
Vi skulle inte ta mycket betalt, bara en varmrätt med dryck. Mestadels skulle vi göra det av altruistiska skäl. Och för att vi får ont i ögonen av “Ost gratinerad biff med oliv röra serverad med guccamole”.
Eller, vissa får ont i ögonen, jag får ont i hjärtat. Jag tänker att det är en grej som hade kunnat förhindras så lätt, och så hade restaurangen sluppit sjunka till sylta-nivå och blivit utskrattad bakom ryggen.
Kontakta oss! Kontakta mig! Min mailadress står uppe i högra hörnet. Jag korrläser din meny mot den anspråkslösa betalningen av en måltid. Det är för allas bästa, faktiskt. Win-win.

Digital bo(r)tgöring

Jag har startat en grupp på Facebook som heter Vi som lärt oss den hårda vägen att känslig info inte ska skickas digitalt.
Egentligen ville jag ha ett annat namn. Vi som lärt oss den hårda vägen att det man tror är privat på Facebook inte alltid är det till exempel eller helt enkelt Vi som ständigt gör bort oss på Facebook.

På förekommen anledning, givetvis. Jag är en åsna. Och nu måste jag fly landet. Så jag åker till Tokyo den 22 december för att bli en bättre människa. En som tänker först och agerar sen, till exempel.

Förlåt alla.

Skäl nummer ett till att jag inte ska dricka alkohol

Jag går med Kalle till en födelsedagsfest för Lovisas kompis. Det är kanske trettio pers eller mer där. Det finns karaoke. Jag känner inte födelsedagsbarnet. Bara Kalle och Lovisa. Men ändå blir jag på nåt vis karaokeansvarig och får vara den som knappar in sångerna och ser till att det rullar. Jag dricker som vanligt inte en droppe och ändå är det jag som står där och skriker fram Born in the USA.
Tänk då hur det hade varit om jag hade druckit. Allvarligt. Mitt sinne klarar inte ens tanken. Det är för pinsamt.

Tips som inte är ett tips

Den 10-14 januari. Egentligen vill jag inte säga vad som händer. Det är bara för skönt. Men det blir ju Seinfeldhelg på Rica hotel. Med Seinfeldmaraton, och Seinfeldgrejor på menyn, typ sånt de äter i serien.
Låter inte det fantastiskt så säg?
Men glöm att du läste det här. Jag vill hinna få bord. Det kommer bli sjukt populärt. Ju.

Beträffande romantiska regnfantasier

Ja exakt. Beträffande romantiska regnfantasier så måste Fyra bröllop och en begravning var en av de mest fulländade sådana. Den gick på tv igår.

Tänk att få säga saker som “Regnar det fortfarande, jag var inte medveten om det”. Medan mannen i blöt, vit skjorta tar ens ansikte i sina händer och…ja, du vet.

Kom att tänka på en annan sak. Filmskribenter. Jag undrar om filmskribenter är mer eller mindre romantikbenägna än andra människor.
De har ju å ena sidan huvudet fullt av så många romantiska filmscener att en enkel chat up-line inte funkar på dem, liksom. De ser bara bilder av kyssar i regn, någon som springer i kapp med ett rullande tåg och två som rusar genom ett majsfält. De accepterar bara kärlek i form av blixtnedslag.

Eller så är det tvärtom.

Alla dessa filmer om romantik har gjort dem helt immuna. De fäller inte en tår när droskan åker bort i skymningen, i slutet av Återstoden av dagen.
De rycker på axlarna när Hugh Grant, inför en fullsatt konferensspublik, deklarerar att han måste få vara med Julia Roberts i Notting Hill.
De tycker att regn är blött. Det är “bara på film” sånt funkar.

Det finns också en tredje teori. Att deras filmskallar är så fulla av filmkunskaper och namn på regissörer och årtionden att deras sociala förmåga hämmas. De förstår inte när någon subtilt försöker säga dem något i stil med “Skulle du kunna tänka dig..”. De fattar inte sånt.
Bjuder man ut dem fattar de inte att det är en dejt, om man inte också spelar Merchant-Ivory-musik i bakgrunden eller möjligen droppar lines från You’ve Got Mail.

Jag vet inte. Själv tror jag att jag blivit yrkesskadad i stil med version nummer ett. Idag klev jag ut ur tvättstugan med tvättkorgen i högsta hugg och blev förvånad och besviken över att ingen stod där och sa “Hi there. You need help with that? I am Frank, your new neighbour by the way…”