Shyamalama-ding-dong

Såg The Happening.
M. Night Shyamalans nya.
Jag gillar riktigt bra kalkoner och den är nog en av de bästa i sin genre tror jag.

Den uppfyller allt vad kalkon heter i fråga om osannolikheter, dåligt skådespeleri och fantastiskt ruttna karaktärer. Lägg också till rena rama spatter-scenerna, som innehåller bland annat en gräsklippare och en hårnål.

Samtidigt fascineras man över historien, man vill “veta mer” och se hur det går för stackars Mark Wahlberg och Zooey Deschanel som råkar ut för – hör och häpna – konstiga, övernaturliga saker.

Det har skrivits om Shyamalans filmer att de representerar en nyandlighet. Det tycker jag om. Hans kritik mot det moderna samhället, och så vidare.
Det gör honom så sjukt pretatiös, kanske mest pretantiös i hela Hollywood, och så levererar han sin kritik i så påkostade men ändå så skrattretande paket.

Vi måste behandla naturen bättre, annars slår den tillbaka.
Säger han och gör en film om mördarväxter.

Kristendom har man inte mycket för, säger han. Alla dör vi ändå. Så är det i flera av hans filmer. Att be (Mel Gibson, The Signs) gör ingen nytta. Att vara kristen (The Happening) skyddar dig ändå inte mot naturens gång.
Döda går igen, aliens tar över, det bor läskiga varelser i vattnet. Att tro på en gud är liksom det banalaste man kan göra, i hans filmer.

Vilka överlever då dessa katastrofer, som det alltid handlar om? Om inte de kristna skonas, vilka är då hans utvalda folk?

Svårt att säga, det finns inget mönster.
Eller gör det?

Det skulle kanske vara att huvudrollstjejerna oftast har så stora ögon att pupillerna inte syns, och att skådespelarna alltid spelar mer (The Village) eller mindre efterblivna.
I The Happening är alla något mongoloida. Och det menar jag bokstavligen. De pratar om varmkorvar medan världen rasar, de pratar om slavar och hur man kommunicerade genom rör under jorden appropå absolut ingenting, och de stirrar ut i tomma intet en sekund för länge ibland.
Och Mark Wahlberg för ett långt samtal med en krukväxt. Han är koncentrerad och har utspärrade närborrar.

Kanske är det miffona som ska ärva jorden, till slut?

En stor stark

Jag såg Hulken idag. Jag är imponerad, många saker till trots. Främst Edward Norton. Jag gillar inte Edward Norton, jag tycker att han är torr och träig hela tiden. Ibland ska han ju vara torr och träig, visst. Men när han ska vara snygg eller tuff?
Torrboll, säger jag.

Nå. Som forskaren gone mad är han ju faktiskt magnifik. Han försöker hålla låg profil, han är på ständig flykt och kämpar med att inte brusa upp.
Torrbollen är perfekt.
Och banne mig om han inte är lite snygg också, i all sin tråkighet! Dessutom skulle jag vilja säga att det faktiskt finns en och annan gnista mellan honom och Liv Tyler, vilket också färgar av sig på Nortons osannolika attraktion.

Alltid kul med referenser i filmer, och den som håller ögonen öppna (till exempel jag) ser att arméns helikoptrar och några vapen kommer från Stark Industries…och en rolig cameo som vakt.
I en scen får man också se innehållet i Livs/Bettys handväska och där ligger en blusher från Givenchy, vilket också är roligt eftersom Liv är deras poster girl.

Men tillbaka till sak. Edward Norton, den gamle kämpen. En bra grej är att han klär sig så fult genomgående. För det första klär sig forskare fult (Liv Tyler – också hon forskare – klär sig skitfult). För det andra klär sig män på flykt fult, och de har, liksom Banner, en lite för liten keps. Trovärdigt! Jag gillar det. I en scen får Liv nog och ber honom lossa lite på kepsen. “För liten? Ja, jag vet” suckar Banner generat.
Det är vackert.

Men så blir han ju arg ibland också, Bruce. Jag kanske är dåligt påläst men jag visste inte att upphetsning och vrede gick hand i hand för Banner. Både är dåliga. Både är pulsstyrda och resulterar i Hulken.
Och det är där det brister. Hulken ser så dataanimerad ut att det är sorgligt. Inte ens kul. Bara sorgligt. Som monstret i första Harry Potter-filmen. Som en dåligt animerad klump modellera. Det är ju trist. Och att han vrålar som King Kong. Varför måste han vråla som King Kong? Och dessutom sitta, bredvid Liv, alldeles tyst på en klippsats?
Var hittar naturmännen och gorillorna alla dessa klippsatser de kan sitta på och stirra på solnedgången?

Sedan har jag ju en förbjuden “thing” för Liv Tyler. Jag tycker verkligen att hon är världens nu levande vackraste kvinna.
Jo.
Jag vet. Lite guilty pleasure över det yttrandet. Men jag kan inte stirra mig mätt på henne. Och inte Bruce Banner/Edward Norton heller. Vilket kanske är främsta anledningen till att jag för en gångs skull helt och hållet köper hans rolltolkning.

En idé!

Affärsidé:

En restaurang som heter “Hemma hos Thorax”, eller bara “Thorax”. Man får välja mellan att sitta i högra eller vänstra “kammaren” när man kommer dit.
Väggarna är vackert röda, möblerna oxblod. På menyn finns “Förstorad lunga” och “Kycklingens bröst”.

Jag tror det kan locka till sig många läkare, eftersom läkare har en speciell läkarhumor. Och de har ju stash också. Och gillar att äta gott. Säg den läkare som inte tackar ja till att smörja kräset i glada kollegors lag.

Min läkarvän hävdar att öron, näsa, hals-doktorerna i regel är mest humoristiska, men Urologerna har flest internskämt (i stil med “Vad sa patienten som skulle förföra urologen? Kiss me quick”).
Halsläkarnas kör heter “Tonsillerna”. Tyder på jokes. Farmaceuternas kör heter “Pillertrillarna”. inte lika kul.

"Det är en fluga i min mormonsoppa"

Den nya grejen är mormonbög.

Anders och Klas har länge gått i bräschen för gubbmodet som infiltrerat stan länge nog nu; fluga, skägg och finskor.
Hela professor-stilen, med glasögon på Klas och cardigan på Anders.

(Jag skulle vilja påstå att det är Anders och Klas fel att vi ser så många casual chinos på killar i sommar, och med casual chinos menar jag gubbyxor).

Nu går de ett steg längre, slynglarna, och odlar fett lektorsskägg och kör ett anteckningsblock av Bibel-storlek under den kostymklädda armen. Är det bara jag som tänker mormon? Nej. Naturligtvis inte.

Ofta kramar de varann på bild dessutom. Fast inte sådär glatt och avslappnat, mer ofrivilligt och nästan stelt.

Mormonstilen rakt av. Med en touch av homoerotik. Det är nya grejen. Mormonbögsmode. Minns var du läste det först.
Finbrallor, vit, slapp skjorta och en fluga. Som Big Love fast med lite casual och lite gay. Och så det här med kramandet, och glasögonbågen lite vått i mungipan.
Blicken, givetvis. En blandning av predikantens tunga domedagsord och den lilla korgossens förbjudna leklusta.

Mormonbögar. I am telling you. Det är sommarens fluga (haha!) 2008.

2006 skrev en gosse vid namn Steven Fales boken Confessions of a Mormon Boy. Den har nu blivit pjäs. Det roliga är att det har ingenting alls med det stockholmska mormonbögsmodet 2008. Men dte är alltid faschinerande med parallella världar.

Life in the fast lane

Frukost med Kristofer på Café. Jag gillar Kristofer på Café. Det är ett problem, eftersom alla gillar Kristofer på Café. Folk bloggar om hur de gillar honom, och sen bloggar han om hur folk bloggar om hur hyvens han är.
Sånt kan aldrig sluta bra.
Han och Anders Rydell kör förresten en grej där de ibland kammar håret på ett lite patetiskt vis, så att det ser ut som om de försökt kamma sig fint men misslyckats.
Tydligen finns det en hel drös tjejer därute som tycker sånt är sjukt rörande och därför dras till dem. Ibland kammar de inte håret alls. Idag hade Kristofer inte kammat håret alls, men jag tror att det beror på att han var nyvaken. Det tror jag faktiskt.

Jag fick välja mellan nyttig och onyttig fralla. Jag valde onyttig. Den satte jag sen i halsen och hostade hysteriskt så tårarna rann i ungefär tre minuter.

“Tur att det inte är en anställningsintervju detta”, sa Kristofer.
Sedan upprepade jag det.
“Tur att det inte är en anställningsintervju.”

Fåfänga

Är för övrigt mycket nöjd med mina truliga, nya bildbylines (bildbyliner?) i City.
Den förra var hemsk. Jag såg ut som en bondmora av värsta sort.
Måste se till att skriva en krönika nu bara så att den där von Sydowska halvfigursbilden kan komma med. Lite töntigt att peka med fingret sådär men jag tror att jag bara följde fotografens order.
Han var för övrigt stenhård. “In med magen!” skrek han. Jag gillar hårda fotoinstruktioner.

PS. På förekommen anledning; Joel inflikar att jag liknar Jacko. Naturligtvis gör jag det. Klart fingergesterna är subtila hyllningar till honom. Michael är bäst, ingen protest.

Världsklass

Får man skryta?
Ja, det får man väl nu när jag gått inför att klycha till mig så gott det går inför flytten till Södermalm (vi skippar “SoFo”).
Journalister skryter en hel del så vitt jag förstår.

Jag har skrivit två skitbra grejor till nästa Pause, nämligen. Alltså verkligen skitbra. En grej om Sex & the City, och en om Batman.
Detta samtidigt som jag lyckats förvandla hela vardagsrummet till ett par lådor i hörnet. Mitt vardagsrum är borta. Kvar finns ett par lådor. Jag tycker att det är beundransvärt.

Det finns fortfarande lite fina saker som ligger på köksbordet och väntar på att bli bortskänkta. Vem vill ha:

* ett vackert videoband med Everything But the Girl-videor?
* en sliten jeansjacka från Acne, herrmodell med galen/snygg krage? Stl M?
* “Freakonomics“? Kul bok.
* ett sällskapsspel: Scrupler.
* DVD: Oliver Stones Talk Radio. Sevärd men inte klockren.
* två gamla glödlampor från femtiotalet i lustiga förpackningar?

Kom och hämta. Det finns mer. Massor.

"Kul kille"

Den här intervjun blev helt okej.

Materialism = inte bra

Jag äger för mycket.
Jag har för många grejor.
Jag har saker med fåglar på. Hur många saker med fåglar på behöver en människa egentligen?
Jag har två garderober med kläder. Är det rimligt?
Nej, naturligtvis inte.

Idag har jag gett bort två köksstolar, fyra lampor och två sopsäckar “husgeråd”.
Jag är galen.
Som ägt allt detta.
Och givmildhetens dagar är inte över heller, jag är godheten själv två veckor framöver och ger bort hur många fina saker som helst. För att slippa packa ned dem i en låda, bära dem och sedan packa upp dem igen.

Nån som behöver en väggklocka? Förutom “saker med fåglar på” är det en annan grej jag helt enkelt har för många av. Väggur.

Skänker också bort böcker. Bredvid mig ligger en fin bok med bilder som heter “Women of the Beatnik Era”, till exempel. Anyone?
Och tidningar. Boy, don’t get me started on tidningar…nån som vill frossa i Bon, amerikanska Glamour, Nylon och Lucky? Tag kontakt. Nu.

Jag blir trött bara av att skriva detta.

Den allvarsamma leken

Vissa saker är svåra att säga utan citationstecken. Antingen i luften (fingararna) eller med hjälp av tonfallet.

Nu är jag inte gift men “min man” skulle lätt vara en sån grej. Det här är “min man”.
Det här är “min äkta hälft”, “min make”, “min gubbe” …
(stryk det sista).

Jag kan heller inte säga “SoFo” utan att lägga till ” “. Inte ännu. En dag kanske det går. Men då är frågan om jag vill vara med. Den dagen jag säger “Jag bor i SoFo” utan minsta svårighet är det kanske dags att skära upp handleden.

Nu ska jag i alla fall flytta till SoFo (“SoFo”). Om två veckor. Och jag undrar, lite smått, exakt hur mycket kliché jag kommer att bli.
Frilansjournalist på Södermalm, liksom. Vad mer? Jag har två par Marc Jacobs-skor, jag köper dyrt te på Cajsa Warg och jag kör ekologiskt i kylen.
Jag känner mig lockad över att kanske dra det hela ytterligare ett par varv och köra hela klichéracet, vore inte det kul? Men vad är det som gäller, jag har ingen koll. Det är väl knappast svart polo, som var Kulturmänniskans signum förr i tiden (“förr i tiden”).
Men den är väl väck nu? Till förmån för Acne-jeans och skjorta från Whyred…eller? Norrländska? Skånska?
Jag har ingen koll, som sagt. Upplys mig.

Just det, en grej till jag inte kan säga utan ” “.
Det är “märkeskläder”.
Ett konstigt ord.