Missuppfattningar

Det har uppkommit missuppfattningar om mig på senaste tiden. Det stör mig.

1. Min bombarjacka.
Just nu står det 50-50 mellan de två lägren. De som anser att jag har en bombarjacka och de som hävdar att det inte alls är en bombarjacka.
Finns även en liten utbrytargrupp, ledd av Fia Fjelde, som hävdar att mitt favoritplagg kan kallas en “uppdaterad variant”.
Jag vet ju mycket väl vad det är jag har på mig. Jag gick i Rågsvedsskolan. Och därmed är frågan besvarad, anser jag.

2. Serial Dating.
Men nej, det är ingenting jag sysslar med alls! I motsats till urban mytologi. Jag har ju alltid hävdat att Charlotte är den bästa i Sex and the City ju! Den enda med lite klass, banne mig. En hopplös romantiker, javisst, men också klar över vad gränsen går.

3. Mitt ursprung.
Högdalen är, som alla vet, mer än bara en fysisk plats. Det är “a state of mind”. Jag kommer inte från Högdalen men jag kommer från Högdalen, hänger du med?
Jag är uppvuxen i Hagsätra, gick i Rågsveds högstadium, gick i Farsta gymnasium och fick min första egna lägenhet i Högdalen. See? It is all connected.

4. Min våldsfobi.
Nej, jag kan faktiskt inte förklara hur jag kan se på 24 utan större problem men vägrar se The Wire.

Visdomsord jag glömt. Del ett.

“Originality consists in trying to be like everyone else – and failing”

Genetik

Är det helt fel att titta på någon och tänka “Hans gener skulle jag vilja åt. Vi borde avla barn. Det skulle bli ett genibarn, med ofantliga kunskaper från far och en liten, liten bombarjacka från mor”?

Dagen efter men samtidigt samma dag

Jag fyller år alltså. Jag är rörd till tårar. Jag är alltid rörd till tårar. Fan vad jag alltid är rörd till tårar!
Jag lyssnar på folks blandband och rörs.
Och öppnar trevliga små presenter och rörs.
Herregud, kan man gå kurser för sånt här? Om inte annat så går det åt en del mascara för mig eftersom jag grinar så mycket hela tiden. Kanske finns det något yrkesval där denna, min alldeles speciella lilla talang, skulle kunna komma till nytta?
Min mest rörande present: En trollerilåda.
Fatta.
En trollerilåda.
Killen vet vad det handlar om.
Snart är det jag som kör lite spännande mynttrick på ett partaj i din närhet. Och du som gråter av beundran.
The table is about to turn.

Hurra! Hurra! Hurra!

Idag fyller jag år! Grattis till mig. Jag är nu officiellt “thirty-something”. Jag kan omöjligen kallas “lovande” längre, om jag nu gjorde det. Men jag borde kunna kallas för “ung trots att hon är i trettioårsåldern” eller nåt sånt.
Hur som helst fyller jag år. Jag har fest. Massor av folk kommer. Det blir fantastiskt. Jag har önskat mig en biljett till Springsteen men det är ju tyvärr en ouppnåelig önskan. Men sanningen är i alla fall denna: jag har vänner. De gillar mig. De vill fira mig. Jag tycker om dem.
Det är fint att fylla år. Jag gillar det. Jag vill göra det oftare.
Och idag har jag sjungit Rio med Duran Duran på Singstar. 2008 kommer bli fantastiskt.

Saker jag borde få nåt sorts pris för

1. Skickar i genomsnitt femtio julkort varje december. Har skrivit klart ungefär hälften redan.
2. Gråter i genomsnitt på två hundra av årets trehundrasextiofem dagar.
3. Har i genomsnitt två klockor i varje rum, inklusive badrummet.
4. Är med i ungefär tio välgörenhetsorganisationer. Mitt samvete är enormt.
5. Har försökt återinföra ordet “nalle” istället för mobil i minst ett år nu.
6. Mitt skratt. Högst av alla. Förutom Kennet. Hans skratt är ännu högre.

Framtidstrend nummer ett

Såg Todd Haynes I’m Not There i morse. Hamnar med stor säkerhet på nästa års absoluta top fem-lista.
Och jag är ändå inget Dylan-fan.

Mer filmdrömmar

Igår snöade det vilket frammanade en till filmdröm hos mig. Julshopping på Manhattan!

Version ett. Supershopping på Manhattan. Jag och Cusack är glada och håller varann i handen. Vi åker skridskor i Central Park. Han tar emot mig när jag nästan ramlar och så skrattar vi. Hej och hå. Vi är superkära.
Vi dricker varm choklad och han får grädde på överläppen som man får pussa bort och yada yada yada.
Soundtrack: “I’ve Got My Love to Keep Me Warm” med Dean Martin. Ja, det är en feel good-film.
Tills han säger att han hatar julen. Och jag blir typ “Vaddå hatar julen? Ingen kan väl hata julen”.
“Jo, jag hatar den och jag ska resa bort över jul. Jag har väntat med att säga det men jag klarar inte av julen, jag har aldrig gjort det. Jag vet att jag borde fira med dig men det går inte. Jag kan inte göra det. I am so sorry, Caroline. Good bye”

Och där står jag med våra kassar fulla med trevliga julgrejor. Övergiven på Manhattan.

Version två. Jag (som är supersnygg men olycklig) går omkring sakta i ett lyxigt varuhus och känner på dyra presenter, medan folk (i synnerhet par) omkring mig skrattar och har det mysigt och kramas. Jag suckar. Man ser hur olycklig jag är.
Det spelas glad julmusik.

Jag är ensam. Det är jul. Det är sorgligt.

Någon säger plötsligt “Hej”. Eller snarare “Hi” eftersom alla romcoms på Manhattan är amerikanska.
Jag kollar upp.
Där står han. Igen.

Publiken vet att han krossat mitt hjärta, men de vet också att vi är menade för varann, så detta är försoningsscenen. Han säger nåt witty i stil med “You know why I hate Christmas?” vilket typ hänvisar till den tidigare scenen.

“You can not celebrate it with anyone, you don’t want to get too close”, säger jag.
“Because all my Christmases have been lonely. But I realise it does not have to be like that this year. You are all I want for Christmas. Please, Caroline. Forgive me.”
“Happy holidays” säger jag.

"Lika som bär"

Det kan inte bara vara jag som anser att Leonard Terfelt, till höger, är sjukt lik Casey Affleck. Kolla planchen för Leo! Kolla bilder från filmen! Kolla filmen! Han är sjukt lik! Så det sa jag till honom.
Jag sa “Hur ofta får du höra att du är lik Casey Affleck?”
Han: “Vem?”
Jag: “Casey Affleck. Du är jättelik honom.
Han: “Första gången jag får höra det faktiskt…Förlåt, jag är så dålig på namn. Vem sa du nu igen?”

Random notes från filmfestivalen, förresten

Såg Control. Hade ytterst låga förväntningar men gillade den. Min enda kritik är att man inte på något sätt lärde känna, eller kom närmare Ian Curtis. Men så slog det mig att det kanske var tanken. Alla vännerna runt omkring honom, managern, Tony Wilson och Curtis fru – alla försökte de nå honom, förstå honom och i viss mån hjälpa honom.
“Ingen älskar dig som jag älskar dig” skriker Deborah och jag känner med henne. Det spelar ingen roll om man älskar, det gör absolut ingen skillnad om objektet i fråga inte är mottaglig.
Så Control var bra.
Rolig bonus är att Curtis lyckas se så jävla snygg ut i taxibrallor och pösig skjorta, genomdräkt av svett. Sånt imponerar naturligtvis stort på mig.

Roligaste filmupplevelsen var Cat People, incestfilm med Natassia Kinski och Malcolm McDowell från 1982. Det är roligt att tänka sig att samma person som gjort Taxi Driver ligger bakom den här sköna 80-talskalkonen. Alla i publiken satt och fnissade. Jag skrattade, som vanligt, högt här och var.
Jag gillade till exempel när Malcolm ska förklara hela grejen med varför han och systern Natassia är hälften människa och hälften panter. Jo, “Sedan tidernas begynnelse har människan offrat sina unga kvinnor till pantrarna”.

(När exakt gjorde vi det nu igen?)

Det gjorde att pantrarna så småningom blev människopantrar och Natassia och Malcolm är de sista i sitt slag. De måste därför ligga med varandra. För att föra rasen vidare. Och bara för att klargöra: de är alltså bror och syster.

Ja, en underbar filmupplevelse som sagt.

Annars var min bästa film på festivalen helt otippat Rocket Science, en fin liten high school-film om en liten stammande gosse, hans kontrollfreakiga “object of affection” och det här med att tonårskärleken är en så stark kraft att man gör precis vad som helst. Som att gå med i skolans debattlag fast man har grova talfel.
“Det är antingen kärlek eller hämndlust jag känner, jag vet inte vilket. Men vad det än är fick det mig att kasta en cello genom ett fönster”.