Den förbjudna frukten

Det finns filmer man inte får gilla. De är för sentimentala, de är för svenniga, de är helt enkelt för usla.
Man får inte gilla dem. “Guilty pleasure” kallas det. Filmerna man måste se i smyg, och ursäkta sig för om man blir påkommen med att ha dem framme.
Jag vill uppmana alla att träda fram och erkänna sina “guilty pleasures”. Gärna med motivering. Därför att tillsammans kan vi då få fram en lite finare bild av mänskligheten. Vi är kanske inte så hårda och komplexa som vi tror, eller vill tro. Vi har också simpla känslor, såsom glädje, längtan och sorg. Det finns vissa filmer som stimulerar dessa känslor hos oss, fast vi vill inte erkänna det.
Jag vet en film som får mig att känna både musikglädje, hjärtesorg och lycka. Min förbjudna film heter Grease. Många kallar den skräp. Jag säger inte emot dem. Men jag tycker om den. Jag blir glad av att se fyrtioåringar spela gymnasieelever, sjunga trallvänliga sånger och agera banalt.
Jag gillar också budskapet: Det bor en tuff tjej i spandex i oss alla.

Kvällen då allt blev luddigt

Den här mannen måste vara trevligast i Hollywood. Och jag gissar det därför att jag åt middag med honom igår. Han har också en galet snäll flickvän. Jag vet det för att hon och jag delade stol.
Jag var bjuden på en galen middag igår kväll.

Jag satte mig med två män som gjort indierullen Hannah takes the Stairs. De var snälla. Kent Osborne, som spelar med i filmen, skriver också manus till Spongebob Squarepants. Han reciterade också sina fem repliker i filmen School Ties, hans största framgång i filmvärlden hittills. “Jag säger ‘Men borde vi inte…’ men där blir jag avbruten av Ben Affleck”.
Bredvid mig satt en skäggig man i glasögon. Han hette Patrick White och är på festivalen med en knasig skräckfilm med Robert Englund. Den heter Jack Brooks: Monster Slayer. Han kallade Toronto Filmfestival för “en bunt kuksugare”, eftersom de inte accepterade hans film men sedan ändrade han sig och sa att det var en fin festival.
Nå.
Nu till det viktiga. Wes Anderson var där. Han var både social och asocial på samma gång. Han pratade artigt med alla som ville, men helst ville han gulla med sin art school-brud. Vid ett tillfälle, sent på kvällen, efter x antar drinkar, tog han henne diskret på bröstet. Hon protesterade inte.

Jag hälsade på honom. Vi skakade hand. Han sa att han kom ihåg mig från Venedig. Jag tror honom inte, men blir ändå glad för hans artiga ljug.

Men jag pratade desto mer med Jason, som delar min fascination för magi! Jag säger ju det. Det är det nya stora. Läs bara nästa nummer av Bon. Ute 22 november.

Jasons tjej är inte lika imponerad av tricks men myckert road av det. Vi pratade länge om The Magic Castle i Hollywood som vi har besökt alla tre. Jason berättade att Roman Coppola, hans kusin, har “uppfunnit” ett magitrick som han nu äger rättigheterna till. Fantastiskt. Sånt imponerar stort på mig.

Hur, var och varför jag blev inbjuden till den här fantastiska och ytterst exklusiva middagen är fortfarande ett mirakulöst mysterium. Things are looking good again for old Caroline Hainer?

Mitt försvar och hans försvar

Den är rätt virrig den här krönikan, det håller jag med om. Men bilden är ju fräck (fortfarande). Sedan vill jag bara säga att jag själv aldrig kallat mig tv-expert. Det är det andra som gör. Appropå den ironiska kommentaren…

Beviset…

…för att jag har för mycket läppstift och att jag var på Spy Bar och minglade med Wes igår.

Wes, Sir!

Igår började filmfestivalen för mig.
1. Jag såg min vän Ps film Ritalin. Jag var den enda i salongen som kom enbart för förfilmen och inte Persepolis. Filmen var fin. Men det var märkligt att se den. Personlig anknytning = märkligt sätt att se en film.
2. Gick till Spy Bar. Var panelhöna ett tag innan Mattias Dahlström kom. Sedan var vi panelhönor tillsammans förutom att han känner alla som någonsin kommit i kontakt med filmfestivalens tidning de senaste fem åren. Det blev en del “Hej…!”.
3. Wes Anderson kom dit.
4. Fatta!
5. Han satt i soffan, i hörnet, längst in i det som kallas “Gubbrummet” av folk som vet.
6. Han hade en tjej med sig. En arty tjej. Konstskoletjej. Knasigt hår och svart tunika med brodyr.
7. Hon gullade med hans hand hela tiden.
8. Uppskattades inte av mig.
9. Wes hade brun manchesterkavaj och matchande byxor. Han och de andra i hans entourage: Jason Schwartzman med brud, och Wes’ art school-tjej, drack varsin shot.
10. Shot!?
11. Jag hälsade på Jason. Jag sa “Du minns inte mig men vi sågs i Venedig”. Han bah “Visst minns jag dig”. Om det är sant är han en toppkille, om det är lögn är han likförbannat en toppkille. Vi pratade i typ två minuter innan en annan tjej tog över.
12. Spanade ett tag efter möjlighet att köra samma grej med Wes (“Du minns inte mig men…”) men han satt för inträngd i sitt hörn plus att art school-tjejen vakade över honom.
13. Nöjd ändå.
14. Taxi hem.
15. Drömde att jag bodde i ett hus med Joaquin Phoenix, Ginnifer-what’s-her-name och Katherine Heigl. Vi är låtsassyskon. Mattias Dahlström kommer på besök men han trivs inte i storfamiljen, där vi äter tillsammans och Joaquin kallar mig “Cash” (mitt inofficiella smeknamn). I slutet av drömmen visar det sig att Joaquin inte är den han utger sig för att vara, han är egentligen placerad hos oss av FBI eller CIA och Mattias hade rätt i sin skepsism hela tiden.

Men det är ju en bra idé!

Jag säger det varje år. Och nu säger jag det igen: varför är det inte socialt accepterat att bära overall?
Det är ju överlägset det bästa plagget för vårt klimat. Det är helt okej att sätta ett dött djur på huvudet, vira in sig i fjädrar från kanadensiska gäss eller ha moonboots. Men det mest praktiska plagget av alla – overallen – är bannlyst. Skulle man ha en sådan på sig skulle man ses som mentalt sjuk. Man skulle bli en paria.
Varför?
det är ju egentligen det enda raka plagget, vintertid. Praktiskt. Varmt. Funktionellt. Och skulle säkert kunna designas i skithäftiga versioner.
Varför är det tabu? Våga bära bävernylon!

Bekännelser

För flera år sedan läste jag att någon högstående litteraturkritiker på någon högstående tidning (kan ha varit New York Times) skrivit en bekännande artikel där han avslöjade att han aldrig läst klassikern Moby Dick. Han listade också tre andra klassiker han aldrig hade läst, och som han som högstående litteraturkritiker, förutsattes ha läst redan som treåring. Det var Dickens, nån sak av Steinbeck och nåt mer. I samma veva uppmanade han andra kritiker att lista vilka klassiker de inte läst.
Han satte en skön snöboll i rullning. På flera tidningar i hela USA avslöjade kritikerna glatt att de varken läst Beowulf eller Onkel Toms stuga.
Jag gillar grejen. Jag är dock osäker på om man ska avslöja vilka filmen man är stolt över att inte ha sett, de man liksom gladeligen avslöjar sina bristande kunskaper i. Eller om man ska avslöja sina pinsamma luckor.
I kategorin “Klassikern jag gladeligen avslöjar att jag inte sett” finns Schindlers List. Jag är ledsen, jag har inget intresse av den. Förintelsen var hemsk. Schindler gjorde vad han kunde. Cudos. Men jag har faktiskt ingen lust att se två timmar svartvit misär, signerad señor Spielbergo. So shoot me.
Värre är det med de filmer man skäms för att man inte sett. De som man faktiskt borde ha sett, enligt rimlighetens alla regler.
Pulp Fiction, till exempel. Jag har inte sett den. Jag vet att jag borde. Jag vet att man ska tycka saker om den. Jag vet att den är inflytelserik och betydelsefull. Men jag har inte sett den. Vad värre är – jag har tagit upp den flera gånger i videoaffären, hållt fodralet i min hand, men alltid suckat lite och tänkt “Nej…jag vill faktiskt inte”.
November är filmbekännelsernas månad. Jag har biktat mig. Å det rejälaste. Bollen är er.

Att man inte kan få ha sin megalomani ifred…

Mirres blogg: Ha, in your face VHS

Kan vi definiera "pretto" här och nu, tack?

– Allt jag lärt mig kulminerade i att göra denna film, men när jag väl stod mitt i den insåg jag att jag var tvungen att formatera hela mig. Tänkte visa ett par scener på Stockholms filmfestival, mest för att utsätta mig själv, sager Johan Renck.

Jag vill låtsas, på riktigt.

När det regnar ute, som idag, känns det alltid som om jag är med i en film. Regnet är där för mig, för den scenen. Jag vet bara inte vilken film det är. Det är ett problem för mig. Men det är ett romantiskt drama av något slag. Troligtvis med sorgligt slut.

Film ett
Jag stoppar händerna i fickorna, och “Life on Mars” med David Bowie spelas, precis som i Life Aquatic. Kameran filmar mig rakt framifrån, mitt ansikte blir ledsnare och ledsnare under första versen, och precis på refrängen börjar jag gråta. Allt i en och samma tagning.
Det skulle vara en vacker scen.
Jag fortsätter att gå, tårarna fortsätter att rinna i regnet. Kamera från sidan. Folk passerar mig och går emot mig men jag märker det inte. De är som en grå massa för mig. Mitt röda hår står ut. Jag vandrar runt i tårfylld förvirring.
Så ebbar musiken ut och då ser jag var jag har gått, i mitt dimmiga, ledsna tillstånd. Jag står utanför hans hem eller hans studio. Jag har gått dit automatiskt. Jag ser honom inte där inne men vet att han finns där. Jag torkar tårar men det spelar ingen roll för ansiktet är blött och regner öser. Han finns där, jag vet det, och jag blundar och låter tårarna ta över.
Musiken fade-ar ut.
Vilken film är det här? Har jag sett den? Finns den?

Film två
Dörren till hans studio slår igen bakom mig. Mitt ansiktsuttryck är blankt, som om jag inte kan fatta vad som just hänt. Bruce Springsteens I’m on Fire börjar spelas, och jag dröjer en stund vid dörren men börjar sedan gå. Korsklipp till killen. Han står på dörrens andra sida, suckar en gång och går sedan tillbaka till ritbordet.
Klipp tillbaka till mig, som börjar gå därifrån. Jag tar på mig en mössa, på ett mysig New York-sätt. Jag försöker värma mina händer genom att blåsa på dem. I samma stund börjar det regna. Jag tittar upp mot himlen. Stannar, står still och tittar upp mot himlen. Klipp.
Han är i sin studio och målar eller håller på med foton. Han tittar ut och ser att regnet piskar mot fönstret. Han dröjer en liten, drömsk stund för länge vid fönstret. Korsklipp till mig som går i regnet. Bruce som sjunger. Korsklipp till någon lycklig scen från dagen innan. Inte så att vi har kuddkrig, han och jag, men nåt ditåt. Kanske sitter vi i soffan och äter chips. En av oss berättar något med yviga gester och jag skrattar jättemycket.
Korsklipp till mig på en buss. Jag drar fingret mot rutan på klassiskt vis. Bruce ylar. Bussen åker förbi studion men jag vågar inte titta dit.
Jag är ganska säker på att den här filmen inte finns. Men kanske musikvideon finns?

Alternativ
Om jag skulle vara med i en befintlig regnscen eller regnfilm skulle jag vara med i antingen Fyra bröllop och en begravning. “Regnar det? Jag har inte märkt det” säger Hugh Grant fast han är helt och hållet dyblöt.
Eller så skulle jag vara med i Frukost på Tiffanys för det är den sortens romantiksucker jag är. När George Peppard springer efter den förtjusande, men precis nedbrutna, Holly Golightly och skäller ut henne, och hon vet att han har rätt. Hon ser på honom med ögon som säger “Jag vet, men kan du älska mig ändå?” och han kysser henne. I regnet. Värsta Hollywoodregnet, totalt studioregn, och en kyss som ser hård ut. Men det är underbart.