Vem har staven nu, suckers?

Det här är det bästa jag producerat på hela sommaren. Hur täcker man Harry utan att “göra som alla andra”? Vilka vänder man sig till om man verkligen vill ha svar på frågor som “Hur smakar honungsöl”?
Man gör inte som DN och frågar litteraturexperter, då får man bara förutsägbara mongosvar. (“Det vore bra om Harry dog”) Nej, man gör som jag och vänder sig till de riktiga experterna. De som verkligen vet vad de snackar om. Satan i gatan vad de satte dit mig. Mina Harrykunskaper kom på skam, to say the least.
Jag gillar särskilt den kvällstidningsklingande rubriken förresten. Men just den kan jag inte ta åt mig äran för. Men allt annat. Jag är en tidningsmakargeni. Amelia Adamo’s got nuthin on me.

"The following people are gay…"

Breaking news: Jag ska vara med i tv4 Nyhetsmorgon nästa fredag och snacka The Simpsons och Simpsonsfilmen. Typ runt åtta på morgonen. Ett steg närmare målet; att bli erkänd som Sveriges ledande Simpsonsexpert!

The Original Spell!

Det här med att det cirkulerar en piratkopierad (scannad, actually) kopia av senaste Harry-boken på nätet, guys.”Författaren JK Rowlings förlag vägrar vare sig bekräfta eller dementera att det verkligen är bokens manuskript som finns ute på nätet, uppger Financial Times.” skriver TT Spektra.
Så här: om det inte är det riktiga manuset, vad är det då? I så fall har någon skrivit 800 sidor alternativ-Harry. Det är ju väldigt intressant. Det skulle jag vilja läsa…och sedan köra kvällstidningsscoopet KOPIAN BÄTTRE ÄN ORIGINALET.

Skäl att kräva påökt

Klockan är nio och jag är kvar på jobbet. Varför? Jo, för i mina arbetsuppgifter idag ingår att kolla på Allsång på Skansen och sedan ringa upp ett par galningar som typ tältar utanför Skansen varje tisdag, och fråga dem om kvällens program.
Jag har aldrig sett det där svenneprogrammet, det finns skäl till att jag vägrat ha tv i tre års tid. Men herregud. Jag kan ta mossiga gamla Eldkvarn. Jag kan möjligen ta ett gäng gamlingar som spelar cittra, så länge jag får betalt för att kolla. Men Anders Lundin som sjunger om att han inte har några kalsonger på sig och sprätter med benen. Där börjar det kännas. Och inte av välbehag. Och sedan kommer Markoolio in, plufsig och dan i ett par clownrandiga brallor, och sjunger att även han “känner sig fri”. AAARGH! My eyes! MY PRECIOUS EYES!!!
Och så inzoomning på alla små knubbiga trettonåriga tjejer med för mycket brun-utan-sol som åmar sig för finnen. Och så börjar han sjunga “reggae”. Han uttalar det “regg-aj”. Han är för skön, den där Markoolio.
Nu är programmet slut. Men det hjälper inte mig för jag får inte ringa galningarna förrän halv tio eftersom det tydligen bjuds på extranummer. Jag kommer aldrig härifrån. Det här är nöjesjournalistikens baksida. Jag kräver påökt. Det här är so not worth it. I fucking quit.

Skärgårdsbluffen eller Hur vinner man i Stress?

P visar vad vi anser om Vaxholm.

Skön bild som inte har något med skärgården att göra. Förutom att den är tagen där.

Vaxholmsresan blev en bluff. Båtresan dit var det bästa med utflykten; lite kex, lite juice och ett par partier Stress. Jag gillar Stress. Stress är det bästa kortspelet. Fast man borde alltid köra det med minst två kortlekar.
Det första vi gjorde när vi steg i hamn var att garva högt åt alla “turister” som fastnat för “första bästa hak”, som visade sig vara svindyra små ställen vid kajen, som stoltserade (ja, stoltserade) med “kaffe och bit 52 kr”. Plastdukar, vita plaststolar. You know the drill. Vi skrattade åt alltihop. Ha! Turister!
Sedan gick omkring på ön (halvön?) i jakt på något att äta. En trevlig matbit. Skärgårdslunch. Kanske fisk? Men allt vi hittade var ett ställe som sålde strömmingsmacka för 30 kr och det verkade, just då, inte alls gott nog. Stället hette “Strömmingslådan”.
Efter någon halvtimmes knallande fick vi se oss besegrade. Vaxholm is for tourists. Vi fick helt enkelt sätta oss på en vit plaststol på restaurang Moby Dick och kolla igenom en smutsig, flottig och tummad meny och beställa lunch av förrättsstorlek för en hundring. “Isvatten 7 kr”. Vi hade inget val.
Fucking Vaxholm. Nästa gång ska jag åka längt ut i skärgården, bort från alla pengastinna dorks. Kanske borde vi hållt oss till originalplanen som var Utö.

Förresten – och detta är en fråga till den allmäna publiken – när man spelar Stress, och kommer till ett sånt här läge (dvs ingen av oss kan fortsätta lägga och vi har båda slut på kort), vad gör man då? Vilken är den allmäna regeln?

"I sina bästa år"

Idag ska jag och P ta Waxholmsbåten till Vaxholm. Väl där ska vi gå runt på ön, inta en enkel lunch och kanske kaffe med dopp. Jag har packat ned Ballerinakex, fyra-i-rad i resestorlek och en kortlek. Jag har också med mig solskyddsfaktor. Kanske badar vi, men vädret verkar opålitligt.
Satan i gatan vilken mogen, trettioplus-dag det här kommer bli!

Förhoppningar:
a) någon av oss säger “Stockholm är bra vackert på sommaren” utan ironi.
b) någon av oss påpekar att vi står i “fören” och att vi kanske borde gå till “aktern”.
c) Jag köper en drejad tekopp med handmålade svalor på för att det är ett konstverk, som man också kan använda.
d) Jag tar mitt förnuft till fånga och inser att det jag just sagt är a fucking lie och lämnar konstnärsbutiken illa kvickt.
e) Vi konstaterar båda två att det här måste vi göra om och att man inte tänker på hur lätt det är att ta sig ut i skärgården.

Var la jag nu mina bekväma vita sweatpants med lös resår, min solskärm, magväska och Ecooskorna? Ah, här är dem. Ses senare.

När går det över?

Drömmer fortfarande sorgdrömmar. I natt drömde jag en skum grej; att skolgården man ser från pappas fönster var en upplöjd åker. Jag stod och såg på den då någon sa “Han kommer inte att plöja mer. Men var inte ledsen, nu är han kungarnas kung istället”.
Vaknade och kände att jag liksom hade svårt att andas. När går det över? Varje gång jag tror jag är helt återställd och okej blir jag motbevisad. Det kommer tydligen ta tid. Snart är det en månad sedan han försvann.

Fördomsfull? Jag?

Träffade en fri teatergrupp igår. De sa att de jobbade “könsöverskridande”. De visade upp några scener ur deras pjäser. Männen hade kvinnokläder. Ett par flickor hade målat mustasch med kajalpenna. De sa att de ville “utforska begreppet identitet”. Inte flickorna med mustasch, men en av regissörerna sa så.
En annan sa att han gillade frågor som inte har svar. Han sa också att han ville leka kring kontrasterna mellan hot och lockelse, men främst sjuk och frisk. “Vem är egentligen mest sjuk?”, frågade han. “Den som har en diagnos eller en person som går till ett jobb han hatar och tillbringar åtta, nio timmar där varje dag”.
(Jag skulle säga killen med diagnos, men det är bara jag.)
En kille hade långt hår i hästsvans och svart kavaj. En hade liten galen beanie på huvudet, en vit t-shirt med en hand som gör tummen upp på, och ett höftskynke. Han var kanske närmare sextio. Han skulle spela en roll som “traditionellt spelas av en ung, söt flicka”.

Ah well. Man får önska dem lycka till. Jag beundrar folk som brinner för sina saker. Och som inte skäms för att säga ord som “könsöverskridande” och “i gränslandet”. Det är nästan lite chockerande.

Frankie says relax

Say NO! to drugs, kids!

Långsittning

Jag fattar inte hur man ställer in en stol så att man sitter ergonomiskt riktigt. Hur jag än sitter får jag ont i nacken, som knakar om man vrider lite på den. What the f?
Jag fattar heller inte hur man håller reda på 410 mail i mailboxen. Livet på redaktionen är då rakt inte som livet hemma i soffan.

Nå.

I natt drömde jag värsta million dollar movie plot; Ben Affleck som soldat, gifter sig med snyggaste tjejen i stan. Säg Claire Danes. Det är femtiotal. Ben kan när som helst bli inkallad. Han är jättesweet mot Claire, och hon blir mottagen med öppna armar av hans familj som tar med de båda på drömsemester där svärmorsdrömmen Ben visar sig vara psyko och börjar terrorisera och förnedra sin unga fru. Eftersom han är en svärmorsdröm, soldat, soon-to-be-krigshjälte och manligt snygg så kan ingen tro på Claire. Det slutar med att hon dör.

Vaknade upp och kände mig som om jag hade en miljon dollar i fickan. Vid närmare eftertanke – kanske inte.