Ännu ett kärleksbrev

Det finns för få hjältar. Det är förklaringen.

Det finns fullt av “sköna snubbar”, på tv såväl som i livet i stort (jag bor runt hörnet från Grandpa). Svennebananer DeLuxe som svänger sig med stil och den så kallade glimten i ögat. Ja, jag talar även om Jason Stackhouse.

Men hjältar, det finns för få av deras sort. I allmänhet vill de flesta hellre spela Judas än Jesus. Vari ligger utmaningen liksom? Publiken älskar en bra skurk. Eller en gambler. En hjälte får liksom alltid förr eller senare epitetet “tråkig” eller “torr”.

Som Superman Returns. Jag tyckte den var fantastisk. Seriefans jag pratar med tycker i allmänhet att Stålmannen är rätt så trist. Samma nit (!) hela tiden och samma jesuskomplex. När ska han visa lite mänskliga drag?

Och så nu Bill. Läser i Entertainment Now att han bara hamnar på tredje plats efter Alexander Skarsgård (39%) och Twilight-killen (20-nånting procent), med endast 10% i omröstningen om läsarnas favoritvampyr.

Orättvist, tycker jag. Här är en kille som är en dröm och vi tycker att han är tråkig för att han gör allt det där som riktiga, romantiska hjätar förväntas göra? Vi föredrar en bad guy framför någon som troget står vid vår sida no matter what? Gud, vad hände med romantiken! Har vi blivit så cyniska i vårt tv-tittande att vi föredrar en hormonstinn oneliner-maskin framför någon som tar frasen “finns här för dig”på allvar?

Jag välkomnar en så alligenom klassisk och romantik hjälte som Bill. Han, precis som Meatloaf, gör ju allt för kärleken och kärleken allena. Det vi säger oss vilja uppleva men när det väl kommer till kritan anser vi det vara tråkigt. Eller?

Gud, Entertainment Nows undersökning gör mig helt förkrossad. Vad hände med den orubbliga kärleken, people? Vad hände med hjälten som bara gör vad en man ska göra?