Almost famous

Jag känner någon slags mikrokändisskapets vingslag. Jag har blivit tillfrågad att skriva ett kapitel i en kommande antologi. Varför jag, var inte typ Fredrik Strage tillgänglig, tänker jag.

Men jag tackar och känner mig ärad. Och förvånad. Och slänger i samma veva iväg ett mail till den där tidningen Novell som listar 00-talets främsta låtar. Jag blev ju tillfrågad att göra det men avböjde eftersom jag slutade lyssna på ny musik ca 1995.

Men frågan har ändå gnagt i mig. Var fick man idén ifrån, att jag skulle kunna lista hundra låtar? Jag har ju inte skrivit en rad om musik i hela min karriär, typ.
Jag fick ett snabbt svar som löd “Jag vet faktiskt inte” men det hela är inte över. Man har lovat luska närmare i det hela och återkomma. Intressant.

Senor Tenor, por favor

På förekommen anledning…jag tackade ja till tenorens lya. Sköna bilder av honom när han sjunger i diverse operahus på väggen. How can I resist?

Femton tuss i månaden är ju dessvärre inte en dålig deal för en adress i Brentwood. Så ja, jag flyttar in i tenorens operalägenhet i januari. Ska få kontraktet i dagarna.

Och blir det inte någon bok av detta så är jag officiellt en misslyckad person. Gud, jag kommer bli en sån som kallar sig “författare” och sen “jobbar på sin roman” i tretton år. Innan hon lägger ned med ursäkten “Den är för bra för att ges ut”.

Tenorens lägenhet kan vara precis vad jag behöver. Som hans fru skriver till mig: “Jag tror att du kommer hitta din inspiration här, precis som min man, han har skrivit underbar musik här, det sitter i väggarna”.