Midsommar brukar vara knepig. Jag dricker inte vilket gör det traditionella festandet tämligen ointressant. Samtidigt var det många år sedan jag senast blev inbjuden till något form av firande. Sånt slutar ofta med att jag står huttrande på någon terrass och förgäves försöker få tag i en taxi medan en grupp människor dansar till Leila K på ett vardagsrumsgolv med spritglas i handen. Så det är väl lika bra. Menar jag.
Sedan är det det här med att pappa dog på midsommar, bara några dagar före sin 64:e födelsedag. Länge har jag förknippat midsommar bara med honom och i synnerhet hans frånvaro, hans tomhet. Men det börjar gå över nu.
Så pass att jag de tre senaste åren tillbringat midsommarafton på Skansen. I närheten av gemenskapen men ändå inte. Med spelemännen och dansen på lagom avstånd.
Gårdagen var fin. Jag och David besökte olika torp. Vi handlade nybakade kanelbullar från bageriet och såg ulliga gåsungar. Det finns säkert något namn för sådana. Gässling?
David hade bokat bord på Gubbhyllan, vi åt en trerättersmiddag från deras midsommarmeny. Det kändes vuxet och långt ifrån den flåsiga festhetsen som känns avtackad och lämnad för länge sedan, tack och lov. David älskar den gamla skolan så där hängde vi ett tag. Jag har en särskild fascination för björnarna så dit gick vi men de syntes inte till. Allt detta medan regnet lade ett jämt och fint lugn över hela dagen.

• Postad 2015-06-20
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None