Behöva “space”

Har alltid haft svårt med att “ta plats” i ett förhållande. Eller över huvud taget tror jag, även professionellt. Är superusel på att ta (bra) betalt och så vidare.

Hos killar har jag oftast inte haft några grejer, har inte velat “tränga mig på”. Lämnar handväskan i hallen, packar ned mina rengöringsgrejer varje gång det vankas övernattning, istället för att lämna dem i badrumsskåpet.

Min förra – underbara – terapeut pratade med mig om detta. Hon sa att det är viktigt att ta plats. Hon jämförde, sa att “hur skulle du känna om din partner frågade om han kunde få ha lite saker i en låda hos dig, för framtida bruk”. Jag sa att jag skulle tycka det var roligt, att det skulle kännas bra.

Men nu är jag här igen. Hur mycket plats får man ta? Jag har en stor resväska på golvet med en grovt temporär känsla. Hängde upp tre plagg i garderoben, bredvid hans grejer. Har en necessär i badrummet. Men fyller kylen med mat varje dag (svårt att låta bli när utbudet är så lockande).

Men nu är det ju så att jag inte bor här. Nu är det ju så att jag och vi pratar om Stockholm som mitt hem eftersom det är så det är. “När jag kommer hem igen” osv. Så jag fattar att etableringsläget inte är självklart.

Eller så tänker jag för mycket vilket antagligen är det mest troliga. Det var någonting som hände härom kvällen, minns inte vad. Där jag sa något i stil med “…eller så kunde vi göra så här…” och han sa på halvt allvar och halvt skoj “Sluta göra livet så komplicerat för dig själv” och jag insåg att han hade rätt och att han nog menade precis det och att det enda man (jag) egentligen kan göra i alla givna situationer här är att lita på det som händer.