Mönster och tystnader och spindelnät

Jag vet inte hur det börjar, oftast gör man ju inte det. Tänker tillbaka hur det ena uttalandet ledde till det andra och man önskar att man kunde markera några meningar och radera dem, som i en chatt.

Jag vet varken vad jag sa eller gjorde även om jag kanske kan gissa. Något om hans vänner på FB, att jag skulle be dem berätta allt de visste om honom. Men det var ju inte på riktigt, det fattade väl han med?
Jag chattar med hans vän som skickat en vänförfrågan till mig, jag säger det till fotbollskillen. Jag retas och säger att jag får reda på massor med bra grejer här fast det inte är sant och sedan är vi plötsligt inne i en sån där tyst kyla.

Den där man pratar neutralt, ställer frågor om tandborstning, men signalerar absolut kyla. Man sover på kanten med ryggen vänd, man säger “nej ingenting” på frågan om vad som inte stämmer.
Man säger men jag märker att något är fel, vad är det. Han suckar och säger men lägg av nu, jag är trött.

Och på morgonen är kylan kvar såklart, varför skulle den inte vara det, och man är fast i ett spindelnät som vävts under natten. Klibbigt och iskallt. Och vad man än säger måste ansträngas och vad han än säger tolkar jag och när han gått känner jag oron, oron, oron. Ska jag packa väskan nu? Har jag stannat för länge? Är vi i ett stadium där man går runt och är latent instängd och irriterad? Inte jag då men kanske han. Och vågar han inte säga att jag ska dra?
Men vi bestämde ju att ta en utflykt nästa vecka ju, det var ju hans förslag och inte mitt.

Försöker tänka vem är jag utan honom. Samma person, bara lite mindre glad och nöjd. Men samma person, samma person. Jag upprepar det medan jag går över gatan.

Varför blir jag så hispig? Varför är den här känslan så bekant?
Att svaret ska vara så förvirrande.

Share this:

• Click to share on Twitter (Opens in new window)
• Click to share on Facebook (Opens in new window)

Like this:

Like Loading...

Related

• Postad 2016-08-19
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 5

Etiketter None

• En tant, 8:19 pm August 19, 2016:

  Min erfarenhet är att man aldrig, tidigt i förhållande, får fråga de små liven om deras bakgrund eller ex osv. Nu vet jag bara vd du skriver men chatta med hans polare går inte. Svartsjuka är för starkt men ngt med boundaries har jag förnummit i såna lägen. Med lite tur är ngn av hans ungkarlsvänner sotis och vill berätta om fotbollsk ex och flirter. Då får du och han en gemensam fiende. Ovärderligt. Rent allmänt, du verkar vara en reko, sympatisk prick. Men kvinna upp, för tusan. Du klarar det här, det är bara skuggor som går förbi med katastrofkänslan. Rootar tanten från andra sidan pölen

• Lotta, 7:47 am August 20, 2016:

  Förutom att du får backa lite och undvika liknande snack framöver så tycker jag ärligt att det där måste han väl kunna ta. Försök att släppa det bara (lättare sagt än gjort, jag själv ältar allt alldeles för länge och ingående…) och låt lite tid göra sitt.

• Fredrik Wass, 2:04 pm August 20, 2016:

  Inte konstigt att det uppstår friktion och frustration när i lever så tajt inpå varandra i flera dygn (veckor?) i sträck? Jag hade aldrig pallat det så tidigt i en relation och utan möjlighet att få andrum och ta små pauser från varandra då och då. Det är såklart sjukt svårt när det är distansförhållande, för då är det allt eller inget liksom. Men jag känner verkligen igen det från egna distansförhållande. Man måste inte tolka allt utifrån att det är just ni två som har en konflikt, det handlar väldigt mycket om omständigheterna för hur man ses. Det går helt enkelt inte att gå från noll till hundra procent närhet och förvänta sig att det inte ska uppstå frustration, vilket olika människor såklart hanterar olika.

  Att prata om DET istället för att linda in det i andra smådetaljer eller samtalsämnen med utrymme för feltolkningar är nog det bästa. Dvs neutralt berätta att man dels har kvar alla känslor, men också vill hitta sätt att umgås så att man inte sliter på varandra för mycket.

  Med det sagt tycker jag att det är väldigt fint allting. 🙂

• Jazzhands, 7:59 pm August 22, 2016:

  Kära tant, du skriver “Det är bara skuggor som går förbi” och det slår an någonting hos mig. Inte bara är det vackert formulerat, det är också begripligt och sant. Skuggor. Jag brukar använda ordet “eko” men skuggor är nästan ännu mer träffande, de följer efter oss på ett annat sätt än ett eko.
  Och Kvinna upp är ett gott råd.

  Fredrik, jo det stämmer att vi plötsligt är två i hans lilla etta. Men han jobbar på dagarna i alla fall och jag jobbar på mitt håll så vi är inte tillsammans 100% av tiden. Men det finns ändå en stor obalans – jag får ju egentid hela dagen då jag kan sitta och skriva medan han är uppe på benen och jobbar. Motsatsen till egentid.
  Nästa vecka åker jag bort i alla fall, kanske det bidrar till något positivt.

• A, 5:30 pm August 23, 2016:

  Tror också det kan underlätta att inte bo ihop när ni är så nya för varann. Han behöver väl eget space han med, när han inte jobbar? Som det är nu bor du där på heltid? Det blir lite som från 0 till 100.

Add A New Comment!