Tre, fyra gånger i veckan går jag dit. Ser mig själv i en spegelvägg, jag utför övningar och rörelser. Ansiktet blir rödare och rödare. I början, när kinderna bara är lätt röda, tycker jag att det är ganska klädsamt. Det man kallar glow, om man har lust. Sedan blir jag mörkröd, det ser ut som om jag har andnöd. Men jag vill inte att någon ska bli orolig för mig så jag försöker att le med jämna mellanrum för att signalera att allt är lugnt, gud vad skönt det är att svettas ordentligt och verkligen jobba igenom hela kroppen.

Bla bla.

Jag har tre instruktörer jag gillar. Det finns en jag är mest fascinerad av, hon är den mest muskulösa kvinna jag sett i hela mitt liv. Inte muskulös som att hon är stor utan muskulös som att varenda muskel i hennes kropp är definierad och hon har inte ett gram fett på kroppen.

Av de jag gillar är Alyssa den mest peppiga. Hon skriker WHOOOOO då och då och saker som “Ta det ännu läääägre”. Här om dagen, efter ett svettigt pass (alltså, det finns inga fönster i lokalen och passet innan är någon slags bikram som salen är fuktig och varm) var också hon svettig och röd. Vi för ihop handflatorna och sätter tummarna mellan ögonbrynen och så säger instruktören några ord i stil med tack för att ni gav mig förtroendet att leda er denna tisdag eller något sånt. Sedan säger de namaste och vi förväntas svara namaste och böja överkroppen mot golvet.
Den här gången sa hon nama-f***ing-ste och sedan bad hon om ursäkt och sa att så ska man inte säga.
Det gjorde mig ändå glad. Ibland menar man det, ibland kan man faktiskt känna tacksamhet – för att kroppen orkar, för att man ändå vill någonting – men ibland känner man bara att det här var ju superjobbigt och herregud, någon borde tacka mig. Nama-f***ing-ste.

Det får bli mitt motto under nästa vecka.

• Postad 2019-05-06
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None