Jazzhands

Flaggan på halv stång

Ont i huvudet, ont i ögonen. Varför är det alltid jag som gråter mest?

Prästen som inte var en präst pratade med dramatenskådis-rösten. Först begrep jag inte ett ord av vad hon sa, någonting om en vattendroppe och att leva fullt ut. Sen blev jag irriterad på mig själv för att jag hade huvudvärk, satt och tänkte på annat, på hur det inte finns någon i den där kistan. För oss skulle det inte göra någon skillnad. Kanske är det en generell kista de har stående där permanent? Alla som kommer dit tror att det ligger ett dött skal av någon älskad människa de känt däri men i själva verket är den tom.

Sen sjöng någon. Inte förrän andra sången fattade jag att prästinnan och hon som sjöng var samma person. Hon satte bara på sig ett par glasögon och läste noterna, eller texten, till Ave Maria. Hon sjöng opera. Det bevisar ju bara hur min skalle var full av annat, och det där andra delade plats med det tjocka, molande, onda.

Mamma hade placerat ett foto av mormor på kistan. Ett från när hon fyllde 90 år. Pigg hon var då. Färgen av liv på kinderna, och en vänlig nyfikenhet i blicken. Mamma la dit hennes glasögon också, och en Allers uppslagen på korsordssidorna. En högst ödmjuk kista. Hon hade bett om det. Inget märkvärdigt, inget påkostat, inget stort.

Det blir alltid såhär. Ont överallt. Ibland är man kall. Jag blev lugn och tänkte att jag sitter i alla fall bredvid mamma och Peter, de finns ju här. Och mormor dog i alla fall inte när jag var 14, då hade jag blivit förkrossad. Se där, livet går vidare. Se där, hur de som sitter på andra sidan, mammas kusiner och sånt, har familjer som växer och blir större. På den här sidan sitter vi och krymper. Men man kan ju inte skaffa barn för att hålla sig vid liv, heller. Eller för att familjen inte ska krympa. Men å andra sidan, hur firar man jul ensam? Ja, så där höll tankarna på. Sen la jag en vit ros på kistan och allt var över för den här gången.

  • Postad 2010-12-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Allt i svart

Det är så jobbigt när verkligheten kommer emellan.

Nu sitter jag vid mitt sminkbord, trött och med lite huvudvärk, och försöker göra mig i ordning för mormors begravning. Känner stress för artiklarna jag inte skrivit klart. Tänker på hur kallt det är ute. Vattenfast mascara får de naturligtvis bli.
Overkligheten.

Det ringer på dörren. Det är rörmokaren som ska fixa i badrummet. Hej, hej! Jaså du har inte gått till jobbet än?
Nä, det är begravning idag, ser du. Ja, trist.

Tillbaka till den vattenfasta mascaran. Tillbaka till den där amaryllisen som börjat blomma, en sån mormor fick om julen. Idag begraver vi henne. Är det idag man säger farväl eller har man redan gjort det?
Jag drömde om pappa igen. Jag drömmer så ofta om honom att jag funderar på att “prata med någon” om det. Nästan varje natt. Om dagarna är jag mer eller mindre fullt fungerande så vad är det som händer med mig om natten? Uppenbarligen har vi inte sagt farväl.

Tänker på verkliga saker som smörgåstårta till kyrkkaffet och en faktura som ska skrivas ut. Verkligheten mitt i verkligheten, ungefär.

  • Postad 2010-12-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Bara en rad…

…för att påminna om Kisbys torrschampo. I dessa mösstider (och julklappsshoppartider) är det lätt hänt att huvudet blir varmt under den tjocka mössan, i trängseln på bussen eller affären. Man vill gärna inte tvätta håret heller när man ska ut i minusgrader, alla gånger.

Kisby torrschampo. Spraya eller pudra. Låt torka. Kamma ut. Du är good to go i två dagar till. Ingen misstänker någonting.
Finns säkert på andra ställen också men jag köper det på NK för runt hundringen.

Trivia: Karl Lagerfeldt använder det också, tydligen.

  • Postad 2010-12-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen